Människan är en förundransvärd art. Vi tror på allt som vi hört sägas många gånger och upprepningen skapar djupa övertygelser hos oss. Det är hjärnans autoläge, den mentala skärmsläckaren, som sköter tänkandet åt oss när det kommer till hur vi behandlar ickemänskliga varelser.

Grävprogrammet 200 sekunder visade i dagarna hur Kronfågels kycklingar skållats levande och hur slakteriet i Valla utanför Katrineholm haft hygieniska problem. Livsmedelsverket hittade bajs och maginnehåll på var tredje slaktad kyckling.

Strax innan Kronfågel sa att de skulle göra allt de kunde åt situationen sålde koncernchefen aktier i moderbolaget för 2,3 miljoner kronor. En kan bara önska att han skulle bry sig lika mycket om djuren som han bryr sig om sin privatekonomi.

Ännu en djurfabrik som gör bort sig och säger sig vilja göra rätt för sig samtidigt som Sveriges köttätare tvingas lugna sig med fantasier om att det trots allt finns goda djurfabriker. 

”Man måste kunna föda upp och slakta dem på ett bättre sätt”, sägs det. Den lilla bonden som tillfredsställer den etiska njutningen. Detta tror folk på. Hur tror man att det ser ut på ekologiska gårdar?

I skärningspunkten mellan det systematiska dödandet och ätandet av djur framträder tydliga försök att formulera, etablera och stabilisera ett konsekvent tänk om den goda bödeln. Köttnormen älskar mantrat om att fortsätta äta kött men att konsumera gott. Det är de etiska och moraliska företagen som ska stöttas, men var är dessa företag?

Existerar ens en god uppförandekod i en industri som saknar etiska argument och som förnekar, förvränger och rättfärdigar djurens lidande? 
Alla är rörande överens om att djur inte ska fara illa och refererar till den där ekoköttbonden med stråhatt på den där hederliga familjegården som lägger en varm filt över alla jobbiga frågor om lidande och död.

Med en fingerknäppning framstår allt, som är till synes helt ologiskt, logiskt. Sagan om den goda slaktaren lugnar köttisar som vill äta etiskt, närproducerat och från en småskalig gård som ska vara bättre än storproducenterna eftersom köttstyckaren nära oss bedriver aktivism och är lidandets lösning.

Men den som tror att den lilla gården utgår från djurens rättigheter har fel, för hela industrin utgår från människors traditioner och företagens vinstmarginaler. 

Kronfågel menar att det hela är ett stort misslyckande och att de försöker komma till rätta med problemet. Men sanningen är att hela industrin är ett misslyckande och det går inte att göra bot och bättring i ett system som är riggat mot djurets liv och för människans smaklökar.

Kronfågel är ingen isolerad händelse för kött- och mejerifabrikernas skandaler har länge bytt av varandra. Hemskheterna försiggår på stora som små djurfabriker, det spelar ingen roll hur långt bort eller nära konsumenten har till dödandet.

De som äter kött ska inte slösa sin tid på att ställa krav på leverantörerna i alla led om de bryr sig om hur djuren har det. De ska sluta äta kött om de bryr sig om hur djuren har det. Sluta äta kött eller sluta förvånas.