De lever i länder som Indien, Nigeria och Bangladesh och deras levnadsomkostnader är lägre än två USA-dollar per dag. I flera årtionden har andelen extremfattiga i världen minskat, men pandemiåret 2020 skedde ett trendbrott: de extremt fattiga blev fler.

– 120 miljoner fler människor beräknas nu leva i extrem fattigdom på grund av covid. Vi står inför en otrolig utmaning, konstaterar biståndsmyndigheten Sidas chefsekonom Susanna Gable.

– Inte ens under den globala finanskrisen 2008 ökade extremfattigdomen.

Att världen har satt resande, handel, produktion och utbildningar på paus må ha stävjat spridningen av covid-19. Men åtgärderna resulterar också i allvarliga konsekvenser för människor i låg- och medelinkomstländer, där det är långt ifrån självklart med statlig nödhjälp, allmän hälsovård och digitalisering. I många av dessa är smittspridningen förhållandevis låg, men nedstängningar och arbetslöshet gör att invånarna går på knäna.

"Historisk kollaps"

Under virusåret 2020 beräknas världens BNP ha minskat med historiska 4,3 procent. Och extremfattigdomen tog ett skutt uppåt, från 8,4 procent 2019 till 9,1 procent, enligt Världsbankens prognoser. Detta efter att ha minskat stadigt sedan 1990, då mer än en tredjedel av världens invånare levde i extrem fattigdom.

Johan Norberg, idéhistoriker och författare till bland annat böckerna ”Öppen/Sluten” och ”Viruset och världen” om pandemier, säger sig inte vara förvånad. Han liknar 2020 vid ett globalt test.

– Vi har fått se hur det är att leva i en icke-globaliserad värld där vi inte har möjlighet att resa, handla eller producera varor för världsmarknaden, resonerar han.

– Resultatet är en historisk kollaps.

Tuffa avvägningar

Norberg, som är känd som globaliseringsanhängare, säger att sammanbrottet påminner om dem vi sett tidigare vid världskrig, globala depressioner och vissa pandemier. Men nu har världen reagerat hårdare än vid exempelvis Asiaten och Hongkonginfluensan på 1950- och 1960-talen.

– Då vidtog enskilda länder åtgärder men vi såg inte den här typen av övergripande och globala gränsstängningar. Världen har reagerat i panik, kortsiktigt och enbart med de omedelbara konsekvenserna för ögonen, hävdar han.

Samtidigt är det svårt att klandra världens ledare för deras agerande 2020, då bilder av tomma städer och dödssjuka patienter i respiratorer spreds över världen.

– Det gick ju otroligt fort. På några veckor ändrade (Internationella valutafonden) IMF sin tillväxtprognos från plus 3,3 procent till minus 3 procent, minns Susanna Gable.

– Den svåra avvägning, som man inte önskar någon, är att tänka i flera led. Att minska det omedelbara trycket på sjukvården och samtidigt undvika globala konsekvenser, säger Norberg.

Redo med hjälp

Covid-19 har lett till att kampen mot världsfattigdomen backat en tre, fyra år till nivåer motsvarande år 2016-17. Parallellt beräknas antalet undernärda i världen öka med 83 miljoner, som en effekt av pandemin.

– Krisen förtydligar vikten av biståndet som något som står stabilt när andra finansiella flöden, som direktinvesteringar, försvinner, säger Gable.

Skulle världen omigen tvingas hantera en pandemi är det viktigt med både katastrofhjälp och vaccin för de drabbade, understryker Johan Norberg.

– Men den enda långsiktiga lösningen är att se till att färre drabbas (av fattigdom), genom mekanismer för att hindra att produktion och världshandel kollapsar.