Slutet på året närmar sig. 2021 står i hallen och skrapar generat med fötterna medan jag famlar efter de rätta orden för att ta farväl av det. Jag skrollar håglöst igenom mina sociala medier, försöker hitta de där sakerna som gör året värt att minnas. Något att tacka för som kan göra avskedet mer bitterljuvt.

De gråa gardinerna jag satte upp under julstädningen går ton i ton med himlen, slasket och grannhusets betongfasad. Då och då testskjuter någon en fyrverkeripjäs, som i någon sekund ger färg åt allt det gråa.

Sedan pandemins start känns det på många sätt som att tiden stått stilla. Dagarna flyter ihop i väntan på att allt ska bli normalt igen; att klockan ska börja ticka och påminna om att livet går vidare.

Det är svårt att skilja en dags kallnande kaffe framför ett tomt textdokument från en annans. Svårt att minnas de många politiska kontroverser jag haft åsikter om under året och avgränsa dem från varandra. Något om kriminalitet, eller invandring, eller misskötta privatiseringar. Det är deppigt slask det också.

Leende bilder, upprymda uppdateringar och texter jag skrivit och varit stolt över gnistrar till som fyrverkerier när jag scrollar för att minnas. Ett kort ögonblick ger de världen färg, innan de dör bort bland molnen på den pissgråa duggregnshimmel som är 2021.

Det är svårt att skriva något insiktsfullt om året när det alltid måste sluta med december – månaden som ger söndagsångesten ett outhärdligt stort och fryntligt ansikte. En månad då jag känner mig lika missförstådd och utstött som Mårran, sorgligt iskall i kontrast till andras värme.

Men så kan man ju inte ta farväl av året; gråta i fosterställning på hallgolvet eller smälla igen dörren i dess gråa, oförstående ansikte. De fantastiska människor jag lyckats möta under året, som pratade med mig i timmar om livet eller anförtrodde mig med uppdrag som lät mig fly karantän för en stund, förtjänar bättre än att städas bort som utbrända fyrverkeripjäser.

Ni som gör det möjligt för mig att skriva, som läser den här texten, ska inte behöva lägga den åt sidan smittade av mitt decembervemod.

Kanske är det till och med så att Mårran själv borde unna sig att sola i skenet från fyrverkerierna en stund, även om värmen inte kan nå henne.

Ja, jag vet. Fyrverkerier skräpar ner, skrämmer skiten ur husdjur, skadar naturen och ibland oss själva. De är ett destruktivt uttryck för några av människans mest korkade och onödiga impulser. Det är därför jag tycker så mycket om dem.

Som företeelse är de ett perfekt exempel på hur vi är villiga att lägga alla praktiska invändningar åt sidan för att uppleva magi i ett par korta ögonblick. Något som låter oss fly från verkligheten, spränga den gråa himlen och det gångna året i tusen färgglada bitar.

Så vill jag säga farväl till 2021. Inte med vemod eller bitterhet, utan explosioner och upprymdhet inför det år 2022 kan bli, om så bara i våra champagnerusiga förhoppningar.

Tack för i år, alla ni som läst mig här hos Syre. Vi ses på andra sidan.