Ingen som har lite koll på Miljöpartiet lär ha blivit förvånad över att de valde att lämna regeringen. Den handlade snarare om när det skulle ske än om. Hade inte läget kommit tidigare hade det definitivt skett i samband med valet. Partiet är sönderregerat av socialdemokratin.

Regeringströttheten är tydlig och total ända från väljarna (med opinionssiffrorna långt under 4 procent) in till det gröna regeringsfolket. 

Däremot blev en hel del förvånade över frågan partiet valde att göra det på. Här har de hängt kvar trots en extremt restriktiv flyktingpolitik, Vattenfalls kolgruvor, Förbifart Stockholm, nya flygplatser, miljardbidrag till flygindustrin, 30 miljarder årligen till klimatskadlig verksamhet, en tillväxtfundamentalistisk ekonomisk politik och nu senast skandalen runt Cementa. För att bara nämna några exempel. 

Inget av det har dock fått partiet att lämna regeringen, men nu gjorde de det det för 50 öre mindre i bensinskatt och lite mindre pengar till skyddande av fjällnära skog. Det kan framstå som extremt ologiskt att ena dagen ändra lagen och gå emot rättsväsendet för att rädda Cementas miljövidriga verksamhet för att nästa dag avgå på dessa frågor. Men i MP:s regeringslogik är det inte det. MP:s regeringslogik har till mycket stor del handlat om att de, genom att sitta i regeringen i extremt bistra tider, har kunnat förhindra att saker blivit än värre. Mycket har kanske inte blivit bättre, men utan MP hade det varit än värre i till exempel flyktingfrågan – det är logiken som gjort att partiet suttit kvar trots en radda såväl miljö- som människofientliga beslut.

Men när regeringens budget röstades ner handlar det inte längre om förhandlingar där de kunnat bromsa 10, 20 eller 30 procent. Nej, när det röstas är det allt eller inget och när det blir inget går det inte att förhandla till lite bättre. Det är i grunden ett antidemokratiskt synsätt, att inte mandaten i riksdagen ska avgöra politiken, utan förhandlingar bakom stängda dörrar. Men det är så dagens politik ser ut och det har MP och regeringen anammat fullt ut. 

Om det inte var överraskande att partiet lämnade regeringen så är det desto svårare att se vart partiet nu tar vägen. Helt klart är att det finns en längtan att fritt kunna föra grön politik utan hänsyn till de betongiga sossarna.

Men är det möjligt att efter 20 år av först anpassning till sossarna för att kunna ses som möjlig regeringspartner, och sedan samregerande, hitta tillbaka till det gröna? Stora delar av medlemskåren har bytts ut flera gånger om under de här åren och under lång tid var ekomodernismen helt förhärskande i partiet. Finns det efter så här långt tid tillräckligt många personer med inflytande över partiet som fortfarande tror på gröna grundbultar som tillväxtkritik, öppna gränser, militär avrustning och basinkomst? Som har en djupgrön systemkritik och inte tror att tekniken är den stora lösningen? Som förstår att frihet för alla är omöjlig att uppnå utan en radikal fördelningspolitik och att ett solidariskt samhälle bara blir mänskligt om det bygger på största möjliga frihet?

Det är inte helt lätt att se och tro på, men om man tittar på en del andra partiers helomsvängningar på väldigt kort tid så framstår helt plötsligt en sådan sväng inte som helt omöjlig. Vi lever också i en tid där nya utomparlamentariska och mer radikala miljö- och klimatrörelser växer fram. Rörelser där det finns väldigt lite utrymme för ekomodernismen. Vill MP vinna de rörelsernas aktivister och sympatisörer behövs något helt annat än det vi sett de senaste 20 åren. Ta nu den chansen, MP!