”Jag ser inte det här som början på tio månader. Jag ser det som början på tio år”. Så svarar statsminister Magdalena Andersson på frågan om hur hon ser på sina chanser inför det kommande riksdagsvalet.

Tio år av Maggan. Jag försöker känna något inför tanken, trots att det är svårt. Inte så mycket på grund av bristande förtroende – att bita sig fast vid makten och göra ett helt acceptabelt jobb är något av en socialdemokratisk paradgren. Det är snarare mina personliga tillkortakommanden när det kommer till att visualisera framtiden som ställer till det.

Så är jag heller ingen sosse. Saknar den där närmast religiösa övertygelsen om den parlamentariska politikens kraft att göra gott de ofta uppvisar, till min stora avund. Själv pendlar jag mellan uppgivenhet och naiv eufori, och kan stundtals önska att jag hade närmare till den lutherskt strävsamma tillförsikten.

I det socialdemokratiska livet efter detta belönas du varken med 72 oskulder, manna och harpmusik eller fester i Valhall, utan den lugna, drömlösa sömnen efter ett gott utfört dagsverke. Livet är stundtals trist och strävsamt, och ska så förbli för allas bästa.

Jag bestämmer mig för att tanken på tio år med Maggan nog känns ganska trygg, trots allt. Trygg, varken mer eller mindre. Framtidseufori och bottenlös uppgivenhet är båda långt borta, förlorade i en snårskog av återhållsamhet, mötesprotokoll och kaffekokande kommunpolitiker.

Även våra högerpartier försöker gå till val med trygghet som slagord. I deras värld betyder det oftast argare poliser, fler utvisningar och rätten att välja bort otrygghet genom dina personliga val av bostad, vårdcentral och skola. Åtgärder som aktivt skapar otrygghet för alla som blir bortvalda.

Sverigedemokraterna verkar vilja både signalera och trösta sig själva med tryggheten i att dra på sig en socialdemokratisk kostym. Något påfallande många –  även vissa av deras tilltänkta blockkollegor – verkar falla för. Kanske för att de, i likhet med SD själva, inte egentligen förstår vad socialdemokrati är.

När Jimmie Åkesson ska nationaldagstala poserar han vid några spretiga och kala träd framför en åker full av tuvor och bruna fläckar. På det lilla bordet framför honom står en en plastkorg full av köpebullar och en billig svensk träflagga.

Någonstans på kansliet finns en checklista för svenska symboler man anammar utan förståelse för vad de ska representera och varför de är viktiga. Därför blir deras bristfälliga bild av folksjälen lika tunn och falsk som broschyrerna med bilder av ”svenska” sommarängar från Polen, Lettland och Serbien.

De ser heller inte att den socialdemokratiska kostymen sitter illa, eftersom den uppfyller alla kraven för en kostym. Även om de försöker imitera arbetarrörelsens historia med sina ansatser att bygga folkrörelse, föraktar de sina egna gräsrötter. Kallar dem, som Linus Bylund, för “idioter, bonnläppar och rasister”.

Bylund och hans kolleger vill inte koka kaffe på något kansli och driva folket till vansinne med sävlig byråkrati och kompromisser, utan stå på scen till publikens okritiska jubel. Därför kommer de aldrig att vara socialdemokrater.