Det tycks vara väldigt knepigt, det där med att skriva tjocka böcker om stora tonsättare. Förr eller senare måste författaren nämligen brottas med kompositörens vardag, och vips ramlar det in folk som man inte hade räknat med – inte sällan en hustru.

Historikerna tycks alltid bli lika förfärade över att det finns en själ som kände tonsättaren bättre än de själva, och för att tona ner hennes betydelse låter de sin respekt för henne hänga på att hon går in i äktenskapet utan att säga ett ord och förblir tyst ända tills hon dör – helst i barnsäng.

Om de har tur så nämns de inte alls.

Om de har otur råkar de ut för samma öde som Constanze Weber – musikhistoriens mest baktalade kvinna. Bara några älskvärda citat: ”Hon var en förskräcklig människa”, hon var ”förmodligen av låg intelligens”, hon ”var tondöv”, ”hon var vanskapt”, hennes ”ständiga graviditeter distraherade honom”.

Vem i hela friden var nu denna hemska kvinna som jagade skräck i musikhistorikernas hjärtan och etsade fasor i deras själar? Det finns faktiskt inget särskilt anmärkningsvärt med henne; Constanzes enda fel verkar vara att hon var en helt vanlig ung kvinna och att hon råkade vara gift med Wolfgang Amadeus Mozart. Med tanke på hur kärleksfullt Mozart skildrade henne, tycker man ju att experterna också borde ha gillat henne. Och till en början gjorde de faktiskt det.

Men i början av det misogyna 1900-talet föll Constanze offer för en handfull så kallade Mozart-experter – en skara pompösa och humorbefriade medlemmar i en plågsamt uppblåst herrklubb. En av dessa tänkare blir alldeles till sig och påstår att Constanze var en nymfoman, att hennes ständiga krav på sex berövade Mozart hans produktivitet. Påståendet blir psykologiskt intressant när man betänker att det kommer från en man som dog som ungkarl och som bara skrev två böcker.

Det tycks alltid handla om hennes sexualitet. Ryktena om Constances sexuella hyperaktivitet och antydningarna om hennes otrohet är en häpnadsväckande anklagelse mot en kvinna som under sitt nio år, fyra månader och två dagar långa äktenskap var gravid, nyförlöst eller ammade i sammanlagt åtta år, elva månader och 22 dagar.

”Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas idioter”, konstaterade den franske historikern Marcel Brion. Kanske hade han upptäckt att den verkliga Constanze var en helt annan kvinna än den som porträtterats av män med eldhärjade själar, att Constanze och Wolfgangs äktenskap var ett av musikhistoriens få verkligt lyckliga. Att Constanze hade en gedigen musikutbildning, att hon fick fart på ekonomin och betalade av familjens skulder på nolltid. Och att det uteslutande är Constanze vi har att tacka för att så mycket av Mozarts musik är bevarad.