Världsflyktingdagen inträdde innan svensk politik föll ihop i bitar. Nu får gärna någon plocka upp bitarna och bygga något bra. Eller vad som helst, som inte är den fara som väntar längst till höger.

Men världsflyktingdagen alltså. Tjugonde juni.

De tyska grönas kanslerkandidat, den första i sitt slag, Annalena Baerbock berättade den dagen för sina följare om en resa till ett yazidiskt flyktingläger nära Dahok i Kurdistan. Hon gav röst åt det helvete flyende kvinnor vittnat om. Hon visade den spruckna mobilskärmen med fotona på barn som fortfarande är kvar. Hon berömde den gröna delstaten Baden-Württemberg som, istället för att som Sverige skylla på att de gjorde så mycket för sex år sedan, tagit ett särskilt ansvar för flyende från IS våld. Hon lovade en liknande insats för hela Tyskland, om hon blir kansler.

Och så sa hon det självklara: ”Över hela världen har över 80 miljoner människor fördrivits från sina hem, varav 28 miljoner barn. Vi får inte lämna dessa människor åt sitt öde. … Det är vår gemensamma plikt i Europa att ge skydd till förföljda.”

Norr om Baerbocks Tyskland tog samtidigt gröna partiet SF strid mot de danska planerna på att kortsluta asylrätten, och för att fortsätta ge skydd till flyende från Syrien. I EU slog gröna gruppens ledamöter ett slag för fler städer som välkomnar flyende. På andra sidan klotet, i Nya Zeeland, har de gröna pressat Jacinda Ardern att bryta med den hårda migrationspolitiken. 
I en osäker värld är detta de grönas svar: Ansvar. Solidaritet. Insikt om vårt beroende av varandra.

För Miljöpartiet har flyktingfrågorna varit svåra i regering. Precis som de varit för gröna ministrar i Finland och Österrike. Här blir kollisionen tydlig med samarbetspartier som hellre smeker populismen medhårs än förklarar varför vi alla hör samman på den här planeten.

Miljöpartiets kritiker utnyttjar förstås det. På Twitter kallas MP för Migrationspartiet och tyckare som ändå aldrig skulle rösta grönt kommer med förment goda råd om att bara fokusera på miljön. Även bland många som gillar det stridbara frågar man sig: varför slåss ni inte lika hårt i min hjärtefråga?

Med drygt fyra år för de gröna i regering skulle jag därför vilja svara: Det gör MP.

Det förhandlas hårt i många frågor, inte minst såklart i miljö- och klimatfrågor. Det blir konflikter, högt tonläge, på min tid hände det också i miljöfrågor att vi ibland fick tydliggöra för S vad som krävdes för att MP alls skulle kunna fortsätta sitta kvar i regering.

Varför syns det inte lika mycket då?

På det finns några svar. För det första: historien. 2014 kom MP och S överens om ett regeringsprogram med fortsatt ansvar och humanism i flyktingpolitiken. När det prövades 2015 ville S inte bara hantera krisen, utan också vända bort från principerna. S ställde MP inför ultimatum. Det handlade inte om att MP inte skulle få igenom sin linje, utan om att man var tvungen att svälja en politik som gick åt helt andra hållet jämfört med vad man stod för och vad man varit överens om sedan tidigare.

Efter den svåra förhandlingen har S ofta velat dra det hela ännu längre. Då blir det såklart konflikt.

I miljöpolitiken finns många hårda konflikter där det snarare än riktning handlar om hastighet. S är inte emot miljöskatter, skydd av natur eller klimatinvesteringar av princip. Däremot vill de inte göra alls tillräckligt, särskilt inte om det kan vara kontroversiellt. Men det är klart att konflikten blir otydligare när den handlar om hur mycket natur som ska skyddas, miljöskatterna ska höjas eller pengar som ska investeras för klimatet.

Även när miljökrockarna mellan S och MP är tydliga, så kan det efteråt vara svårt för MP att visa hur hårt vi har förhandlat. På min tid handlade det till exempel om Ojnareskogen och flygskatten. När MP då efter hårda förhandlingar fått igenom sin linje, gör S det som varit eftergifter till sin politik. Och då är konflikten över, och segern glöms snart.

MP måste bli bättre på att visa de strider partiet tar i miljöfrågor, och för all del också i andra frågor om rättvisa och solidaritet. Men man behöver också vara trygg i att konflikten blir stor där man tycker så olika som regeringspartnern som i flyktingpolitiken – och att den konflikten kommer bestå även efter en förhandling.  Som Baerbock påpekar är den globala flyktingkrisen ett faktum. Men det finns många som vill blunda för människorna som drabbas. Det är motvind för humanism, och då är det inget att skämmas för att man tar strid för den. Tvärtom. När folk inte vet vad MP står för i stora frågor så är det ett problem. Att folk vet att gröna står för solidaritet i flyktingpolitiken är inte ett problem. Det är något att vara stolt över.