Lixue betyder ”vacker snö” på kinesiska, ett synnerligen passande namn på den snöyra till valp vi hämtat hem. Vacker låg också den gnistrande snön i Tyresta nationalpark när jag och en kompis gav oss ut med ryggsäckarna packade med kaffe och julskinkmackor. Lixue och vår andra hund Gida gick i släptåg och vi var inställda på att gå på långtur.

Efter en dryg kilometer, på ett öppet fält, snubblar kompisen och gör en riktigt imponerande judolandning. Valpen får panik och springer iväg. Först är vi inte särskilt oroliga. Lixue har sprungit undan tidigare. Men den här gången är det inte tio meter. Hon flyr rakt ut i det öppna landskapet tills hon försvinner ur sikte.

Vi ropar, lockar, går långa lovar och letar. Ingen valp. Tänk om hon fastnat med kopplet någonstans? I den milsvilda utsikten ser vi inte en enda person. Jag letar på internet efter tips. Polisanmäler, skriver i Facebookgrupper, söker kontakt med hundsöksekipage, intresseföreningar för värmedrönare, min kompis ringer vänner och bekanta. 

Nu utspelar sig något av det vackraste jag upplevt i år. Mina digitala rop på hjälp möts av en flod av svar. Folk skriver, ringer, tipsar, tröstar. De öde ängarna fylls av människor som letar. En man kommer med en varm jacka och en powerbank, en kvinna säger åt mig på skarpen att gå tillbaka till bilen och värma mig då jag står och skakar av köld.

De två viktigaste råden är att stå kvar på platsen där valpen sprang iväg, och att bevaka parkeringen där vi började gå. Vi ska inte lämna våra poster oavsett hur länge vi måste vänta, får vi veta. Timmarna går och jag börjar fundera på hur man överlever en natt i nio minusgrader.

Då ringer telefonen igen och en kvinna säger att hon sett ett litet hundhuvud sticka upp ur en ravin och sedan försvinna. Det har gått över tre timmar sedan Lixue försvann och hela tiden har jag varit helt fokuserad på att komma på ännu fler sätt att hitta henne. Nu, när jag kör iväg mot ravinen kommer känslorna ikapp och jag känner hur rädd jag egentligen är.
Jag kastar mig ur bilen och springer mot ravinen medan jag lockar.

Så ser jag henne. Mitt älskade lilla valphjärta står på en fläck med is längst nere i ravinen, med vattnet forsande på båda sidor om sig. Hon ser mig. Hon är livrädd. Jag tvingar mig att sakta ner stegen för att inte skrämma henne. Pratar lugnande medan jag halvt klättrar, halvt ramlar nedåt. Hon försöker ta ett steg emot mig, trampar igenom isen och flyr åt andra hållet, där isen också brister.

Jag bestämmer mig för att det är bråttom och vadar ut i vattnet, fiskar upp den sprattlande och genomblöta valpen och ber till Gud att jag inte ska ramla på väg upp. Väl ute på vägen möts jag av en liten skara människor som är genuint lyckliga över att allt gått bra. Vilken pärs. Och vilken uppvisning i medmänsklighet! Vår värld är befolkad av vänlighet, glöm inte det i allt det hårda som också omger oss.