Nationalekonomen Arvid Uddfeldt uttrycker sin upprördhet över skilsmässornas normalisering i en debattartikel i Expressen. Ja, du läste rätt. Av allt som finns att reagera på i dagens samhälle har han valt ut detta. Att människor som inte vill leva tillsammans slutar med det. Och att det anses helt okej.

Det kan ju vara ett udda hugskott som av misstag har hamnat hos en hungrig debattredaktion. Men det kan också vara en del av en socialkonservativ våg, och den tanken fick mig att vilja titta närmare på vad han skriver egentligen. 

Att skilja sig, inleder han, är i dag nästan lika normaliserat som att köpa ett husdjur. Sen radar han upp exempel på hur skilsmässor behandlas i medier. En fånig Expressenrubrik om någon som blev ”en knullmaskin” efter skilsmässan. Några artiklar om hur man hanterar skilsmässan känslomässigt och hur man talar om den med barnen.

Han berättar indignerat om en skilsmässoplanerare som glatt rapporterar att över hälften av dem som gifter sig skiljer sig, och att augusti och september är riktiga höjdarmånader för skilsmässoplanerarbranschen. Och sen konstaterar han att de som ”tjänar på alla dessa råd” i varje fall inte är barnen. För barnen, skriver Uddfeldt, får sin vardag förstörd. De kan inte fortsätta med sina hobbyer och fritidsaktiviteter. De hamnar efter i skolan när en bok blir kvar hos mamma under pappaveckan och de riskerar att få dåligt samvete när den ena föräldern tvingas ta hand om den under den andras vecka.

Skilsmässor är jobbiga, men man kommer inte undan det jobbiga genom att fortsätta att vantrivas tillsammans. Det kommer utan tvekan att förstöra vardagen – barn växer upp och får skador för livet för att deras föräldrar blir kvar i en destruktiv relation. Ibland för att de inte har råd att skiljas, eller, paradoxalt nog, för barnens skull. För att de inte tror att de kommer att kunna genomföra skilsmässan utan att barnen far illa.

Skilsmässor och separationer är normala. Man ska inte dela vardag om det inte fungerar. Men Arvid Uddfeldt är uppenbart förbannad på föräldrar som ”maxar livet” med ”optimala strategier”, på bekostnad av sina stackars barn som sitter där med matteboken kvar hos mamma och riskerar ekonomisk utsatthet. De borde inte få några råd om hur man ordnar skilsmässan så skonsamt som möjligt, anser han. Istället borde de ha tänkt efter före om de verkligen är redo att skaffa barn. Underförstått: om de inte vet att det här förhållandet är för livet, då är de inte redo. Och det vet man ju egentligen aldrig förrän efteråt.

Skilsmässor är svåra som de är, utan att de dessutom ska vara konstiga och avvikande. Ju mer man vet hur man gör, desto mindre behöver föräldrar misstro och misstolka varandra. Om det dessutom fanns en basinkomst skulle barnen inte riskera någon ekonomisk utsatthet och allt som följer med det. Normalisera mera!