Den här månaden fyller Sveriges näst yngsta riksdagsparti 40 år. Inte så himla ungt längre alltså. Partiet som tog en maskros som symbol för dess förmåga växa överallt formulerade tidigt fyra grundvalar som deras parti vilade på. I första partiprogrammet kunde man läsa:

• Solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet

• Solidaritet med kommande generationer 

• Solidaritet med världens folk

• Solidaritet med människor i vårt eget land.

Och även om många av oss gröna har gått vidare från, eller aldrig varit med i, Miljöpartiet är det utgångspunkter som ligger som grundbultar i all grön ideologi.

Det är svårt att se något tidevarv där dessa frågor varit så aktuella som nu. Där alla solidariteter prövas samtidigt i samhällsdebatten överallt. Med en stor pandemi där vi rakt igenom agerat på krock mot solidariteten med världens folk. Med en brottspolitik som enkom fokuserar på hårdare straff och större övervakning på bekostnad av det som egentligen skulle vara lösningen, solidaritet med människor i vårt eget land. Med en kärnkraftsdebatt som har sin utgångspunkt i bara här och nu där hälften av debattörerna förnekar solidariteten med kommande generationerna.

Men över alla dessa står klimatkatastrofen som handlar om allihopa. Det här är alltså frågorna som diskuteras varje dag, där allt fler människor oroar sig över vad som ska ske, och håller med om vilka perspektiv som borde råda. Miljöpartiet, de samlar ändå inte ens 5 procent av rösterna. 

Det är inte speciellt konstigt. Efter sju år av regeringsmakt är det svårt att få en känsla av att MP jobbar för att vända upp och ner på våra liv. Efter fyra år av nästan bara stora förluster har de ändå vunnit några segrar den här mandatperioden. De lyckades både hindra Preem från att bygga ut och hindra att den nya hemska migrationslagen blev ännu mycket värre. Men hur stort det än var där och då är det inte dit man vänder sig när man vill rädda världen.

Även om elcykelpremie är betydligt bättre än miljöbilspremie som är bättre än nybilspremie så är det inte det man ropar som slagord på gatorna när Gävle regnar bort. Även om det är betydligt bättre med tåg till Hamburg, än flyg till Thailand, är det inte det man ropar när markerna torkar. Även om det är lite bättre att storskaliga infrastrukturprojekt handlar om snabbtåg än bilvägar, är det sannerligen inte det man dras till när skogarna brinner.

Efter 40 år är antietablissemangstanken som bortblåst. När hörde ni senast ett språkrör prata om decentralisering eller om direktdemokrati? När pratade man senast om att höja botten i försäkringssystemen istället för taken? När pratade man om friår, eller medborgarlön? Istället står man tillsammans med finansministern på en presskonferens om sänkta skatter för låginkomsttagare när hon pratar om förhoppningen att det ska hålla igång ekonomin.

Det behövs ett antietablissemangsparti, det behövs ett parti som finner nya vägar i ett samhälle och en ekonomi som gått vilse. Miljöpartiet kan inte vara, och kommer nog aldrig kunna vara, det partiet igen. Regeringsdugligheten och anpassningen till maktens korridorer har tagit ut sin rätt.

Men nu, med Miljöpartiet kvar, är utrymmet för ett nytt grönt parti inte stort nog och kan inte samla tillräckligt många. Avhopparna blir för spretiga, som med Partiet Vändpunkt. Miljöpartiet har fyllt sin roll, det är dags att avvecklas, delas upp och ombildas. Låt MP bli 40-åringen som gick in i regeringen och försvann.