En av klimatförhandlingarnas riktiga krutdurkar rör klimatfinansieringen. Hur de länder som bär minst skuld för klimatkrisen men bär den största bördan, ska få finansiering – för både anpassning och omställning.

Men också om de ska ersättas för de klimatrelaterade katastrofer som redan orsakar skador och tar människoliv.

Att länderna står långt ifrån stod klart under onsdagen, vars dagstema utnämnts till ”finance day”, av ordförandelandet Storbritannien. Morgonen rivstartade med en presskonferens utlyst av Climate Vulnerable Forum (CVF), vars femtiofem medlemsländer representerar två miljarder av världens befolkning.

– Om vi kommer överens och om det finns en politisk vilja, då kommer vi att kunna rädda den här planeten till kommande generationer, sa AK Abdul Momen, Bangladesh utrikesminister och ordförande för CVF.

I bagaget hade han en ny överenskommelse underskriven av de 55 medlemsländerna. Kraven var flera, däribland att världens länder istället för att uppdatera sina klimatplaner vart femte år – uppdaterar dem varje år. Men möjligheten att få igenom det kravet lär bli svårt, då flera länder istället vill förlänga det till tio år. Istället lär sprängkraften i CVF:s förslagspaket röra finansiering.

– Vi behöver ett högre finansieringsmål och se ett skifte från miljarder till triljoner, sa AK Abdul Momen som hoppades att förslagspaketet skulle ses som förhandlingarnas moraliska kompass.

"Finns en vilja att gå över målet"

AK Abdul Momen kommer behöva baxa förslaget uppför en brant backe råder inte någon tvekan om. Redan 2009 kom Klimatkonventionens parter överens om att de rika länderna skulle bidra med hundra miljarder dollar till utvecklingsländerna per år från 2020 och fram till och med 2025. Pengar som skulle hjälpa utvecklingsländerna att både anpassa sina samhällen och minska sina utsläpp. Men bland mottagarländerna har det funnits ett missnöje med att en för stor andel gått till att minska utsläppen, istället för att hjälpa de anpassa sig till klimatkrisen.

I en intervju för Syre inför Cop26 berättar miljö- och klimatminister Per Bolund, att Sverige redan har gått länderna till mötes på den punkten, då man delat upp det i två likvärdiga potter. Om övriga länder väljer Sveriges exempel, återstår att se. En annan viktig fråga för utvecklingsländerna är om finanansieringsmålet om hundra miljarder dollar årligen från 2020 till 2025 kommer att uppnås. En ny prognos har gett hopp om att det nås 2023 för att sedan överträffas, enligt ministern.

–  Efter 2025 stiger det till nästan 120 miljarder, det tror jag är en viktig indikation på att det finns en vilja att gå över målet, vilket är lovande inför nästa runda, säger han.

Rundan Per Bolund syftar på är de diskussioner som ska inledas under Cop26 om finansieringen efter 2025. Det kommer då visa sig hur skarpt CVF:s krav om att ”miljarder ska förvandlas till biljoner” är. Men Kathy Jetn̄il-Kijiner klimatsändebud från Marshallöarna gav en bild av vilka behov som finns.

– Om hundra utvecklingsländer ska behöva slåss om hundra miljarder dollar, då kommer det inte var i närheten av vad som behövs. Bara på Marshallöarna kommer det krävas flera miljarder dollar för att klimatanpassning och då räknar vi inte med (ersättning) för de irreversibla skadorna, sa hon.

"Dela ansvaret med oss"

Ännu en knäckfråga som delar länderna är den om skador och förluster. Det vill säga om de länder som varit historiskt ansvariga för klimatkrisen också ska kunna hållas skadeståndsansvariga för om exempelvis en klimatrelaterad orkan eller period av torka slår till mot ett sårbart land, som själva inte bidragit till klimatkrisen. Där har de rikare länderna hållit emot in i det längsta. Men efter ett beslut under Cop25 är frågan uppe som en agendapunkt i Glasgow.

– Varje år tvingas hundratusentals att lämna sina hem och jobb på grund av den globala uppvärmningen, på grund av erosion, på grund av ökad salthet (mark som översköljs av saltvatten) och högre tidvatten och torka, sa AK Abdul Momen under presskonferensen och fortsatte:

– Det är inte regeringens fel utan på grund av att industrialiserade länder har missbrukat vissa resurser, nu söker de som tvingats flytta sig till städerna där det skapas slumområden. Regeringen måste ge de jobb, skydd och rehabilitering, vi ber det globala ledarskapet att dela det ansvaret med oss.

Läs mer: Önationernas krav på Cop26: ”Den som smutsar ned måste betala”

Läs mer: Cop26: Skogen ska räddas – men är det tillräckligt?

Läs mer: Cop26: Metan och skog på agendan innan världsledarna åker hem