Jag följer debatten i riksdagen angående unga brottslingar, gängkriminalitet och vad som ska göras åt problemen.

På ena sidan har vi debattörer från framför allt de blåa som menar att bästa vägen är fler poliser med tuffare attityd, längre straff, hårdare fängelser och så klart att straffrabatten för unga ska bort. På den andra sidan står debattörer som visar på att hårdare och längre straff bara har en kortvarig effekt på brottsligheten och att risken är enorm att de som åker in som 19–20-åringar kommer ut som gängledare  ännu mer benägna till våld 15–20 år senare om vi ska gå på ”tuffare tag”-linjen.

Jag har sett på Netflix dokumentärserie Inifrån världens värsta fängelser. Under en vecka lever programledaren med internerna och intervjuar både dem och anställda på fängelset om hur kriminalvården fungerar (eller inte fungerar).

Gemensamt för de värsta av de värsta fängelserna är fattigdom. Stora sociala klyftor och utsatthet gör att många inte ser andra val än att svälta ihjäl eller gå med i något av de lokala gängen och börja med kriminalitet. Det vittnas också om dem som åker in för småbrott, men som när de väl kommer ut igen (om de någonsin kommer ut) är fullfjädrade gängkriminella med flera våldsbrott i bagaget.

Det slår mig att det är den utvecklingen många i Sverige vill se. Ett system som fokuserar på straff och lidande för förövare istället för att se till vad som i längden faktiskt motverkar brottslighet. För där är folkräkningen tydlig. Minskade klyftor och starka sociala skyddsnät är det absolut bästa vaccinet mot brott. Ändå går samhället i motsatt riktning.

Två saker kommer till mig. Dels uttrycket ”egna barn, andras ungar”, dels ordspråket ”det krävs en by för att fostra ett barn”. I dagens samhälle har vi helt fastnat i det första medan vi förkastar det andra. För det är tydligt att de som har sämst sociala och ekonomiska förutsättningar i dag är invandrarna och deras barn. De som blir ”andras ungar”. De som ”vi” inte ska behöva ansvar för och där allt ansvar för samhällets tillkortakommanden läggs på enskilda individer.

Istället för att bygga gemenskap oavsett hudfärg och ursprung behandlas vi allt mer som om varje individ är sin egna lilla ö som samhället i stort inte kan påverka och inte behöver ansvara för. Zoomar vi ut ser vi att alla små öar tillsammans bildar en skärgård som fungerar bäst om vi jobbar ihop.

Ändå fortsätter politiken att dra iväg till allt mer individualism och allt mindre gemenskap. Resultatet? Allt fler unga söker sig till brottets bana och de framväxande gängen. För där finns den by som samhället borde vara men vägrar att bli.