”Att genom sitt arbete bidra till att göra världen bättre är ett av de mest konkreta sätten att vara del av samhället.”
(David Eklind Kloo, Arbetets mening.)

Egentligen behövs bara citatet ovan. Den som tror att människan är en kollektiv varelse i det att hon blir individ i andra människors ögon och i samarbete med andra har sedan länge förstått att det är nåt snett med arbetslivet i dag. Att ägna stora delar av sin vakna tid åt att sälja prylar som man knappt vet vad de ska vara bra för till människor som egentligen inte behöver dem är inte bra för en människa. Och med tiden har sjukan smittat av sig på alla former av jobb, offentliga som privata.

New public management. Den praktiska grenen av nyliberalismen. Ett sätt att se på människor och samhället som Marx varnade för redan innan vi hade de begreppen. Han använde ordet alienation för att beteckna den process som tar ifrån den arbetande människan hennes mänsklighet under vissa förutsättningar. Den som varken ser nyttan med sitt arbete eller med den eventuella produkt det resulterar i kommer med tiden att ifrågasätta nyttan och värdet av sitt eget arbete och i förlängningen av sig själv.

Sju röster

När David Eklind Kloo intervjuar sju personer som arbetar på olika platser i det moderna samhället till boken Arbetets mening kan jag inte sluta att tänka på Marx analys av vad kapitalismen gör med oss. Tyngdpunkten i boken ligger på intervjuerna och de ganska raka resonemangen kring dem, men Eklind Kloo diskuterar alienationen i ett avsnitt.

Även om den inte är en teoretisk marxistisk avhandling blir boken ett gott argument för det som många till vänster argumenterat för i mer än ett sekel. Ett demokratiserat och humant arbetsliv som inte bara fokuserar på vinster.

I intervjuerna kliver människor fram som har olika relation till sitt arbete. De som gillar att jobba och tycker att de gör nytta. De som bara går till jobbet för att få pengar. I stället för att samla sina egna resonemang och slutsatser till stora teoretiska sjok resonerar författaren i anslutning till varje intervju. Det gör det lättare att hänga med, samtidigt som jag kan sakna ett teoretiskt centrum. Men det som ska fram verkar komma fram, så kanske ligger det hos mig.

Coronan i bakgrunden

Boken är skriven åtminstone delvis under pandemin. Eklind Kloo har fått göra intervjuer via datorn och coronan skiner igenom på sina ställen. För många människor är det en omöjlighet att jobba hemifrån, men i vårt tjänstefierade samhälle sitter många hemma i dag och försöker göra nån nytta. Utan daglig kontakt med jobbarkompisar och andra människor.

Arbetslivet har redan, som författaren visar, skalat av lager av lager från människor genom olika antihumana system för effektivitet försatt många i en ohälsosam situation där de knappt hinner gå på toalettet eller tvingas jobba i skvättar under dygnet för att tillfredsställa arbetsköparens behov av bemanning.

Det är lätt att få för sig att vi har drabbats av naturens hämnd när man ser sig omkring i världen. Smältande polaris. Ökenutbredning. Och nu covid. Det straffar sig att ta ut mer än man ger tillbaka. Det samma gäller för människor. Den som behandlar människor som robotar tjänar visserligen mer pengar och kan skaffa sig mer makt, men ett samhällssystem som bygger på ren utsugning är inte hållbart.

Så jag håller med Eklind Kloo. Arbetslivet måste demokratiseras. Det finns olika idéer om hur det kan gå till, men vi var på bra väg i Sverige under decennierna efter andra världskriget. Idéer som hånas idag, men som faktiskt skrämde den ekonomiska adeln då. Idéer som inte bara handlade om hur arbetande människor ska kunna få må bättre, utan också om att faktiskt demokratisera ekonomin. Löntagarfonderna skrämde vettet ur de som äger, de som tjänar på vårt arbete. Hur skulle det gå om vi vanliga människor tillsammans skulle börja äga företagen vi arbetar i? Att arbeta för något högre gott är tillfredsställande, men att också tillsammans äga resultatet av sitt arbete borde vara självklart i ett gott samhälle.

En rasande skogsbrand

Världen står visserligen i brand och vi måste släcka eldarna, men den brinner av en orsak. Ett galet ekonomiskt system som driver människor i graven, inte bara i fabrikerna, utan av gifter som de sprider som hamnar i maten vi äter och i luften vi äter. Vi bär mänsklighetens misslyckande inpå kroppen och det märkliga är att väldigt få av oss får ut något av det egentligen.

Jag är ingen utopiker. Jag tror på att se till att människor själva får bestämma hur de ska leva sina liv samtidigt som det finns trygga, starka system för när det går fel för någon av oss. För det gör det. Nån gång i de flestas liv blir det åtminstone lite extra jobbigt. Det samhälle vi lever i just nu fungerar mer eller mindre tvärtom. Vi ska underordna oss kapitalets och statens behov, men när det går snett förväntas vi lösa det på egen hand. Vi får inte ens lukta på kakan vi är med att baka om vi inte köper den i affären för en lön som inte ens kommer i närheten av vår rättmätiga andel av kakans värde.

Längtan efter att göra nytta

En fjärdedel av de som tillfrågas anser inte att deras arbete gör världen bättre enligt Eklind Kloo. Hundratusentals människor ägnar hela sina arbetsdagar åt någonting som de tycker är helt onödigt. Som individer tvingas vi syssla med saker som ingen tror på bara för att någon vi ofta inte ens känner ska tjäna pengar. Och nu gör vi det dessutom på alldeles egen hand. Klart det blir jobbigt.

I synnerhet som alienationen inte slutar när jobbet tar slut. Jag sprang i eftermiddags omkring och försökte hitta en tobaksaffär tre tunnelbanestationer bort. Halkade omkring i en halvtimme innan jag hittade rätt. En och en halv timme av mitt liv gick åt till att hämta ett paket som borde ha dykt upp hemma hos mig. Jag har varit på fler än fem olika ställen den senaste månaden för att hämta paket, mycket för att undvika att springa i affärer och bli smittad eller smitta någon. Det är själva motsatsen till effektivitet och frihet.

Arbetets mening lämnar mig med hopp trots att den bekräftar mycket av mina mest kritiska tankar kring vårt samhälle. Den kapitalistiska kakan håller på många sätt på att smulas sönder. Paradoxerna den bygger på blir alltmer synliga och yngre generationer med individer som Greta Thunberg som inspiration får chansen att fundera över om det här systemet ur många olika perspektiv. Det är en sak att tycka att jobbet är tråkigt. Det är en annan att veta att livet på jorden hotas av det.

Författaren återkommer till människors längtan efter att göra nytta. Det är ett betydligt mer positivt sätt att uttrycka problemet än att säga att människor är alienerade. Jag slås under läsningen att jag inte har tänkt på att det är myntets framsida. Anledningen till att vi kan bli alienerade är att vi hela tiden söker mening. På alla plan. Det är inte en tanke som någon intellektuell människa suttit och hittat på, utan det är en del av vår natur som människor. Tänk om vi kunde få leva i ett samhälle som bygger på den insikten.