I början av juni i år klubbade den irländska regeringen igenom ett förslag om att i början av 2022 påbörja en 3-årig basinkomstpilot riktad till Irlands kulturarbetare. The National Campaign for the Arts (NCFA), en ideell intresseorganisation, har framhållit basinkomst som sin starkaste rekommendation till politikerna, för att upprätthålla kulturens fortlevnad och ta vara på kulturarbetarnas rättigheter.

Det är lätt att tro att det är pandemin som satt den här bollen i rullning, men förslaget har bearbetats i över fem år, och Irlands kulturminister Catherine Martin har lovat att utveckla en design för pilotens utformning under sommaren.

Kulturbranschen är på många sätt, trots att den utifrån sett kan framstå som glamorös och häftig, en av våra mest prekära branscher. Det är mycket få förunnat att vara tillsvidareanställda, eftersom kulturarbetsmarknaden av nödvändighet är utformad utifrån tillfälliga events och projekt. En konsert kan inte pågå för evigt, en filminspelning har alltid sin sista tagning, en teaterföreställning spelas bara ett visst antal gånger. Otroligt många, både de som står i rampljuset och de som ser till att sagda rampljus fungerar, är egenföretagare och frilansare, utan tillgång till säkerhetsnät i form av a-kassa och liknande.

I början av 2021 larmade svenska Klys, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, om att kulturarbetare med F-skattesedel får allt svårare att ta del av vidareutbildningar via Arbetsförmedlingen, just för att de är egenföretagare. ”Vi är kritiska till den här utvecklingen och frågar oss varför det sker mitt under en pandemi när behovet av utbildningar är större än någonsin, särskilt för egenföretagare på kultur- och medieområdet. Man ska inte heller glömma att kulturskapare oftast inte väljer att bli företagare frivilligt” sa då Ulrica Källén, verksamhetsledare på KLYS till SVT.

Det sista där är viktigt att påminna om. Många kulturarbetare som blir egenföretagare blir det inte för att de vill driva något stort företag utan för att stora delar av kulturbranschen kräver att man kan skicka fakturor på sitt arbete. Och man kan vara för trygga anställningsvillkor bäst man vill – det fungerar inte så inom den sektorn, kommer förmodligen aldrig kunna fungera så, och det är alla som ger sig in i kulturen mycket medvetna om.

Problemet är inte att det är så det är, utan att de inte har samma tillgång till det sociala säkerhetsnätet som anställda. Det är det som gör egenföretagares situation prekär, att de saknar de rättigheter som anställda får.

Detta är frågor som Klys arbetar med att förändra, men frågan är om de inte skulle tjäna på att anamma en mer radikal inställning à la Irlands NCFA, och börja undersöka hur Sveriges kulturarbetare, konstnärer och artister skulle gynnas av en basinkomstgaranti. Just den branschen, om någon, har verkligen möjligheten att sätta frågan i rampljuset.