I flera decennier har man kunnat se vad som var på väg att hända med klimatet, men världens ledare valde att bortse från det. Fortfarande blundar många, men nu håller inte svepskälen längre, skriver Simon Holmström och Alfons Röblom från det åländska partiet Hållbart initiativ.
DEBATT Då Nobelpristagaren Syukuro Manabe på 60-talet med datorkraft skissade fram sin första klimatmodell ansågs det vara onödig forskning. Manabe och hans efterföljare blev hånade och kallade domedagsprofeter.
Det krävdes många vetenskapliga och politiska ansträngningar för att slutligen efter 30 år sammanföra världens ledare till Japan för att underteckna Kyotoprotokollet. Ytterligare ett decennium krävdes för att få de internationella miljöorganisationerna på banan på allvar. Det var först 2015 som världens ledare kunde enas i Parisavtalets temperaturmål om att hålla uppvärmningen under 2 grader Celcius med sikte på 1,5 grader.
IPCC:s senaste rapport visar med tydlighet att de globala utsläppen måste halveras till 2030 och neutraliseras till 2050 för att mänskligheten ska ha en chans att undvika de allra värsta konsekvenserna av klimatkrisen. Länder som står för 54 procent av de globala utsläppen har i dag fastställt mål om att inte släppa ut mer än vad som kan tas upp (så kallat nettonollutsläpp).
Efter att Kinas president Xi Jinping förra året meddelade de nya klimatmålen var många bedömares förhoppning att det kolberoende landet snabbt skulle fasa ut sin kolkraft. Den kinesiska energiomställningen har dock kantats av svårigheter som strömavbrott och hot om elransonering vilket föranlett mongoliska och kinesiska gruvor att nyligen öka sin kolbrytning. Att Jinping inte deltar i klimatkonferensen Cop26 har tolkats som att högre ambitioner inte kommer att förkunnas av världens största utsläppsland.
På samma sätt har Vladimir Putins frånvaro tolkats. Uppskattningsvis 15–20 procent av de ryska exportintäkterna kommer från olja och naturgas, en andel som Kreml anser viktig i säkerhetspolitiken. Ryssland har dessutom redan svårigheter att förstärka kolsänkorna när permafrosten nu tinar i en allt snabbare takt, med större metanutsläpp att vänta.
USA – det näst största utsläppslandet efter Kina – har fortfarande en lång resa att genomföra för att vända på skutan efter Trump-administrationens clownerier.
Läckta rapporter visar att Indien – världens tredje största utsläppsland – lobbar för att FN inte ännu ska utfärda rekommendationer om utfasning av fossila bränslen. Bakgrunden är det starka beroendet av kolkraft, vilket man vill kvarhålla så länge det tätt befolkade landet genomför sin socioekonomiska expansion.
Cop26:s värdland Storbritannien hör också till dem som sopar obekväma men nödvändiga åtaganden under mattan. Förra veckan släppte regeringens specialenhet för beteendeinterventioner, Behavioural insights team, en forskningsrapport om de beteendeförändringar som måste till för att nå nettonollmålet 2050. Behavioural insights team är vanligtvis en enhet som utfärdar rekommendationer om små åtgärder (nudges) med stöd i miljöpsykologi, men tog i rapporten ett språng med huvudbudskapet ”We do not have time to nudge our way to net zero”. Lagstiftning och skatter är avgörande för att styra mot mindre flygande och mer vegetabilisk kost, för att nämna några beteenden. Boris Johnsons regering fick snabbt återkalla rapporten då den var för politiskt känslig. Allt tal om att minska på köttkonsumtion och resande väcker fortfarande starka reaktioner.
Trots Kyotoprotokollet är de globala utsläppen snart 60 procent högre i dag än år 1990. Trots Parisavtalet har världens länder ännu inte lagt upp tillräckliga klimatmål. De länder som har klimatmål verkar i stort blunda för de åtgärder som krävs.
Hela världen sätter sin tilltro till FN:s klimatkonferens i Glasgow Cop26 som ska förhandla fram utformningen av Parisavtalets regelbok. Man förväntar sig också att många länder ska uttala nya klimatmål åtföljt av konkreta åtgärder.
Varför ska medborgare av 2020-talet behöva ärva ett ordentligt kaos att reda upp, 60 år efter forskningens larm? Redan Manabes prediktion om 2,3-gradershöjningen var skrämmande nära dagens avancerade klimatmodeller.
Men det finns också åtminstone två skäl för hopp. För det första har vi långt mycket mer kunskap nu. För 60 år sedan hade vi inte kunskap om de verktyg som fungerar och inte. Flera länder, inte minst önationer, bär vittnesmål om hur en snabb omställning kan gestalta sig. För det andra kan vi se att politiken på allvar har kommit på banan av en aktiv medborgarrörelse. Nu kan man inte längre komma undan med svepskäl utan att möta politiskt motstånd, särskilt inte med en växande ungdomsrörelse.
Världens länder har aldrig tidigare haft bättre förutsättningar än nu att göra vad som krävs. Nu gäller det bara att uppbåda politiskt mod. Det viktigaste vi i Norden kan göra för att skapa mod är att själva föregå med gott exempel och välkomna omställningen.
