I somras utförde klimatnätverket Extinction rebellion massiva civila olydnadsaktioner över hela Oslo. Aktionsgruppens krav var att Norge slutar leta efter ny olja och gas, och fasar ut den nuvarande produktionen till 2025. De säger att det är jämförbart med ekocid – brottet att avsiktligt förstöra ekosystemen – att fortsätta öppna nya oljefält när effekterna av klimatkatastrofen redan drabbar människor och icke-människor över hela planeten.

Det ekomoderna antagandet

Norges regering besvarar protesterna med dryga böter och en axelryckning. Enligt Parisavtalet är det de länder där oljan och gasen faktiskt eldas upp som är ensamt ansvariga för utsläppen, och de nya fälten har världens lägsta utsläpp från själva utvinningen.

Dessutom menar den tillträdande regeringen att det vore oansvarigt av Norge att sluta producera när världen hungrar efter energi. Produktionen skulle bara ersättas av andra leverantörer som säljer ”smutsigare” olja. Det skulle vara djupt irrationellt av Norge att lämna en enda droppe olja i kontinentalsockeln så länge de kan tjäna pengar på att utvinna och sälja den – irrationellt enligt fossilkapitalismens logik.

Norge exporterar en vara som skapar utsläpp när den konsumeras, och är bara ansvariga för utsläppen som uppstår vid varans produktion, vilket ger låga utsläppssiffror för staten. Det fungerar för att utsläppen från fossila bränslen sker inom gränserna för de stater där den används och därför räknas utsläppen på de staternas konton. Det nyligen öppnade Johan Castberg-fältet i Barents hav beräknas producera vinster på över 1 400 miljarder norska kronor under sina femtio år i drift. För dessa vinster kommer Norge bara att hållas ansvariga för 0,7 av de 430 kilo koldioxid som ett fat olja släpper ut.

Men Kina, som producerar och säljer varor som framför allt skapar utsläpp när de produceras, får fullt ansvar för de utsläppen. Varorna som exporteras från Kina orsakar i allmänhet inte ytterligare utsläpp när de används. Lägg till i kalkylen att oljebolag i Norge betalar in 78 procent av vinsterna till staten, medan utländska producenter i Kina ofta betalar mycket låga skatter, och orättvisan blir ännu tydligare.

Detta är vad det ekomoderna, nyliberala antagandet om evig tillväxt, effektivitet och resursstabilitet aktivt försöker dölja – att framstegen i de hypermoderna samhällen som hålls fram som ideal, är beroende av ett ojämlikt ekologiskt utbyte mellan dem och världsekonomins periferi. Det är i själva verket bara genom periferins beroende av produktion för konsumtion i världens rika länder som våra rika länder hålls rena och miljömedvetna.

Basera på vinsten

Men vad skulle vara alternativet till det nuvarande systemet? Ska ansvaret för utsläppen för varje produkt istället ligga i andra änden av spektrumet – hos slutkonsumenten?

Konsumentbaserad utsläppsredovisning har sina egna problem. Att vända på ekvationen så att konsumenter blir ansvariga för utsläppen bakom produkterna de konsumerar anses av många som ett steg mot att blottlägga ojämlikt ekologiskt utbyte och hålla den rika befolkningen i världsekonomins centrum ansvarig för sina handlingar. Men det är inte heller den norska statens medborgare som köper och använder en telefon som producerats i en kinesisk fabrik som har tjänat mest på utsläppen från produktionen av telefonen.

Det finns en osynliggjord aktör i dikotomin producent–konsument. Det är den aktör som erhåller mervärdet som skapas i produktionen och försäljningen av varan – den som gjorde den största ekonomiska vinsten på hela produktionskedjan.

Jag föreslår därför en ny modell som jag kallar för vinstbaserad utsläppsredovisning. Om vi skulle ersätta rationaliteten i en utsläppsredovisning som utgår bara från vilka utsläpp som sker inom vissa territoriella gränser med en utsläppsredovisning som baseras på vilken ekonomisk aktör som tjänar mest på utsläppen, så skulle vi kunna få en tydligare bild av hur utsläpp är direkt kopplade till ackumulationen av kapital.
Parisavtalet svarar på frågan om utsläppsredovisning med ett komplicerat system av koldioxidkrediter och nationella kvoter – men Parisavtalet är en produkt av institutionaliserad nyliberal kapitalism.

Det är smärtsamt uppenbart för alla som följer Cop-processen att de som bibehåller ekonomiska och politiska maktpositioner i fossilkapitalismen kommer att gå hur långt som helst för att dölja sambandet mellan ekologiska kostnader och de ackumulationssystem som håller dem vid makten. Därför måste en radikal kritik av fossilkapitalismen inkludera ett radikalt nytt system för utsläppsredovisning. Ett system där varje utsläppt ton går att koppla till den som tjänar proportionellt mest på utsläppen.

Direkt ansvariga

Ägaren till fabriken i Kina som producerar de mikrochips som används i min telefon skulle, i ett sådant system, få en proportionerligt mindre andel av utsläppsansvaret än företaget som erhåller den största delen av mervärdet som skapas i produktionsprocessen. Och världens rikaste stat, som säljer och producerar fossilgas som värmer en lägenhet i Östeuropa, skulle få en proportionerligt större del av ansvaret för utsläppen än kvinnan som köpte gasbehållaren, eller staten som importerade gasen.

Ett vinstbaserat system skulle göra dem som tjänar på utsläppen direkt ansvariga för förödelsen deras vinster faktiskt bygger på. Det skulle krävas en grupp kloka radikala ekonomer för att utveckla ett sådant system – men det behöver göras för klimaträttvisans skull, och om vi ska ha en chans att stoppa dem som bygger upp sin makt och sin rikedom på att förgöra biosfären. Ett radikalt utsläppssystem kan också ge tyngd åt möjligheterna att hålla företag lagligt ansvariga för sina handlingar. Det skulle inte längre gå att hävda sin oskuld genom okunnighet.

Planeten brinner, på många håll bokstavligt talat. De som eldar på flammorna har namn och bankkonton, och de måste stoppas. Ett system för vinstbaserad utsläppsredovisning kan bli ett viktigt steg i att föra fram de ansvariga för klimatkatastrofen i ljuset.