Vi måste hålla balans mellan humanism och ansvar, har jag hört många gånger den senaste tiden. Det är egentligen inte humanism som avses, eftersom det inte kommer upp i diskussioner om bildning, kultur och människans inneboende värde, utan humanitet. Alltså vad som brukar kallas att vara mänsklig, att agera som det anstår en människa.

Senast handlade det om uppehållstillstånd för flyktingar. I juli började den nya utlänningslagen gälla, och enligt den är huvudregeln att uppehållstillstånden ska vara tillfälliga. Tretton månader, sedan ett förlängt tillstånd på två år om inte ens Migrationsverket kan försvara utvisning. Sedan kan det eventuellt bli fråga om ett permanent tillstånd.

Vi ska vara humana, menade personen som sa det. Vi ska ta emot människor på flykt, ett absolut minimiantal. Men bara tillfälligt. När faran är över ska de skickas ut igen, för vi måste ju ta ansvar också.

Det är bara det att flyktingarna inte vet när faran kommer att vara över. De kanske behöver skydd i ett halvår – eller hela livet. Ska de bli en del av det svenska samhället på allvar? Ska de lära sig svenska, ägna månader åt att söka jobb, som de sedan ska lämna när Migrationsverket bedömer att något hörn av deras hemland är säkert nog? Ska de engagera sig i samhället, intressera sig för värderingar och oskrivna regler, ska deras barn gå på förskola och skola här?

Det finns redan stora problem med segregation, som högern vill upprätthålla genom att bejaka rika villaägares rätt att slippa beblanda sig med andra delar av samhället. Och de problemen kan bara bli större om de som flyr hit inte ens kan slå sig ner och så sakta börja känna sig som hemma.

”Balans mellan humanitet och ansvar” betyder ingenting, för humanitet är inte en oansvarig lyx, och omänsklighet är inte ansvarsfullt. Inte ens om man bara tänker på ansvaret för kronor och ören. Om vi ska förvänta oss av människor som flyr hit att de lär sig språket och tar till sig de värderingar som gäller borde vi ge dem goda förutsättningar. Inte bara låta dem hänga i ett limbo, ständigt beredda på att köras ut.

Nyligen var det här självklarheter, och det kommer att behöva bli det igen. Men vem ska säga till riksdagsmajoriteten att utlänningslagen som började gälla i juli bör rivas upp? Innan den hinner ställa till med alltför mycket elände.