Startsida - Nyheter

Krönikor

Vi ska kämpa tillsammans mot förtryck – inte mot varandra

Jag blir alltid lika häpen när det händer. I det antirasistiska nätforumet där någon plötsligt postar en antisemitisk nidbild. När transpersoner blir påhoppade i den feministiska debatten. På mötet med byarörelsen där en deltagare pratar nedlåtande om förortsbor.

Jag är kanske naiv, för jag utgår från att alla är där för att kämpa för en jämlik värld. Att alla tänker “andra utsatta är våra medkämpar”. Att ingen är fri förrän alla är fria. Men det är bara att inse, för många handlar engagemanget bara om att just jag ska få det bättre, även om det är på bekostnad av andra. 

Egentligen är det inte alls underligt. Det är helt naturligt att ett politiskt uppvaknande bygger på egna erfarenheter. Insikten om att ”jag blir sämre behandlad än andra” på grund av exempelvis kön, härkomst, hudfärg eller funktionsvariation. Viljan att förändra sin egen situation är en viktig motor för engagemang.

Tyvärr är det sjukt ostrategiskt att göra andra grupper till sina motståndare. Särskilt andra grupper med liknande erfarenheter och mål. Feminismens fiende är inte intersexpersoner. Precis som den som blir utsatt för antisemitism inte borde bli utpekad som fienden till den som blir utsatt för islamofobi. Om olika folkrörelser istället skulle backa upp varandra och samarbeta så skulle vi bli starkare och vinna fler strider. Enade vi stå, splittrade vi falla. 

Ibland hörs påståenden från vänster om att identitetspolitik är söndrande och att vi bara borde ha klassperspektiv som gemensam nämnare för att enas. Men klasspolitik om något är väl identitetspolitik? Med tanke på hur framgångsrik klasskampen har varit i att ha lyft så många av oss med arbetarbakgrund till medelklass, kanske det inte är fel att även andra grunder för förtryck förs fram i ljuset? De flesta har väl ändå förstått att feminism, antirasism och hbtqi-rättigheter bör gå armkrok med klasskampen?

Enligt min mening borde det övergripande målet för alla identitetspolitiska kamper vara jämlikhet. Sen är det så klart inte lätt att definiera exakt hur den jämlikheten ska se ut i praktiken. Vad är egentligen jämlikt när politiska beslut slår olika mot personer med olika förutsättningar? Till exempel måste säkert skolor utformas olika för att ge jämlika förutsättningar för barn i glesbygd och i storstäder. Men hur?

Jag menar att det behövs kvinnofridslagar och kvotering för att nå likabehandling mellan könen, trots att så kallade jämställdister brukar hävda motsatsen. Det finns inga exakta gränsdragningar för att nå jämlikhet, istället behövs politisk debatt och olika perspektiv för att komma framåt och hitta lösningar. Mycket skulle vara vunnet om vi kunde komma bort från reptilhjärnans instinkt att sparka nedåt för att komma uppåt. Pajkastning och näthat bidrar verkligen inte till att fler perspektiv och nya idéer får utrymme.

För egen del är jag trött på att kämpa mot. Mot förtryck, mot miljöförstöring, mot den rådande världsordningen. Jag vill hitta roliga sätt att göra motstånd, som ger mig energi. Ge mig visioner som får hjärtat att slå ett extra slag! Låt oss skapa framtidsdrömmar att kämpa för. Politiska förslag som inkluderar alla. Om jag inte kan dansa, så är det inte min revolution, som Emma sa.

Att farsan kanske får vaccin snart, så vi kan börja ses mer igen.

Det totala mörkret, när kommer snön?

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV