Nästa års val kommer avgöras av, i ordning, hårt arbete, vart opinionsvindarna blåser och tur.

I vart fall två av dessa faktorer kan ett parti påverka, men allt som oftast agerar partierna som om det alltihopa handlade om mystiska naturfenomen.

Det är klart, ju närmare valet kommer – desto viktigare blir hårt arbete-biten. Det är alltså något annat än att skriva planer, hoppas på utrymme för en spridbildsmässig one liner i sista tv-debatten eller rent allmänt försöka positionera sig rätt. Det är istället att ta valmötet i Tidaholm, motivera medlemmar att våga prata politik på trefikat, nöta säten på Pågatåg för att hinna från ett arbetsplatsbesök till ett torgmöte, helt enkelt – att lämna kontor och riksdagsplatser för att möta människor och förklara varför man förtjänar just de där kontoren och vad man vill använda sin tid i dem till.

Hårt arbete, alltså. Men hela tiden fram till valspurten så kan ett parti också försöka påverka opinionsvindarna. De uppstår inte ur tomma intet, och deras lynne avgörs inte av tillfälligheter. Tvärtom. Ett parti som faktiskt vill använda politiken för att åstadkomma förändring måste försöka få valvindarna i ryggen. Den som suttit i ett förhandlingsrum och försökt förmå politiska motståndare att gå med på ens krav, vet vilken skillnad det blir om man bärs fram av många människors uttryckta vilja och förväntningar. Ett aldrig så smart förslag i ett policydokument är svårare att få stöd för, än ett tydlig formulerat krav som har stöd i samhället.

Den som vill förändring måste därför rå på valvindarna. Det i sin tur kräver att man vågar göra också det svåra i politiken:

Mobilisera människor. Ibland kan det vara bekvämt att vara ett gäng som känner varandra. Man vet vilka alla är, och vad man behöver göra och säga för att få vännernas förtroende. Men ett parti som ska förändra måste växa, engagera fler, bli mångas hemvist. Man kan inte bara berätta vad man tycker, utan måste bjuda in fler att dela sina erfarenheter, formulera politiken.

Vara konsekvent. Människor måste känna igen ett parti. Man måste veta vad det tycker är viktigast, men också vad partiet står för på bredden. Man måste kunna lita på vad värderingarna är, och att de inte ändras för att det för stunden är bekvämt eller opportunt.

Lita till människor. Det är ofta enklare att slänga sig med ett snabbt svar än att våga stå också för svåra samband och sammanhang. Men människor vill inte bli dumförklarade, man vill utmanas att förstå mer.

Folkbilda. Det kan låta mossigt, men vill man verkligen förändra ett samhälle så måste man ge utrymme för människor att förstå hur samhället fungerar, vad som är orsaken till olika problem och vilka förändringar som kan göra verklig skillnad. Böcker, studiecirklar, föreläsningskvällar. Det är minst lika mycket politisk handling som en förhandling.

Det här gäller för alla partier som vill mer än att administrera. Själv har jag mitt hopp tryggt bultande i ett. Och jag tror att det finns utrymme för ett riktigt starkt valresultat för miljö och rättvisa – om jobbet görs. Välkommen 2022.