Under uppväxten i en religiös sekt med Klippiga bergen som bildskön kuliss till barndomens utomhuslekar odlades intresset för naturen. Efter det jobbade han 15 år i it-branschen innan han tröttnade på tangentbord och pixelögon. När brodern ringde och frågade om de skulle börja med permakultur i Dalarna var det David Roxendals räddning ur det som han beskriver som ett komaliknande tillstånd.

– Att få jobba med händerna och odla kändes helt rätt. En total vändning från mitt tidigare liv.

I sex år bodde Roxendal i Stjärnsund, där han anlade skogsträdgårdar och höll kurser med hållbarhet som röd tråd. Men sedan lite drygt ett år tillbaka har han och frun Eliza Roxendal hittat hem på riktigt efter att ha köpt en fastighet där de vill driva ett livslångt projekt med självhushåll och långsiktighet i fokus.

Hus på hjul

Att flytta de 20 minuterna från Stjärnsund gick snabbt eftersom paret bor i ett minihus, ”tiny house”, på hjul. Det är 25 kvadratmeter inklusive sovloft och står på flaket till en gammal militärlastbil. Bastun, gäststugan och hönshuset är byggda på samma sätt och var bara att rulla in på gården. Sedan dess har ett växthus byggts intill bostadshuset, där duschen trängs med tomatplantorna.

– Men jag har nog bara duschat fem gånger i år. Jag bastar eller går till sjön, säger David Roxendal.

– Huset täcker inte samma behov som en villa, det finns inte utrymme att förvara en massa saker. Men det är ett väldigt mysigt hem, allt väsentligt finns.

Enklare boende

Tiny house-rörelsen växte fram i USA och anhängarna förespråkar ofta en enklare livsstil där det går att leva billigare och mer miljövänligt på mindre yta. Många av minihusen har hjul.

Roxendals hem är byggt av egensågat virke, återbrukade fönster och dörrar och är isolerat med lokal fårull. Bara takpapp, spik och skruv är nyköpt. Paret lever ”off grid” – en vedeldad kamin står för värmen och solpaneler för den mesta elektriciteten. På vintern kommer strömmen från en vattensnurra som har byggts av motorn från en gammal hoverboard (bräda med två hjul och en elmotor) och placerats i bäverdammen. Vatten får de från egen brunn.

– Huset blir en kolsänka genom att vi bygger in så mycket kol som lagras under lång tid. Behövs det avvecklas är 90 procent komposterbart, säger David Roxendal.

– Jag tror att det här är ett av de bättre sätten att få ner sitt klimatavtryck på. Men det behöver ju inte vara ett hus på hjul, det kan ju vara en stuga också.

Men suget efter att bo i just ett tiny house tycks öka. Att bygga minihus åt andra har blivit parets främsta inkomstkälla och för första gången måste kunderna stå i kö. Det senaste året har sex vagnshus byggts på gården, med hjälp av volontärer och kursdeltagare.

– Det där är till en kvinna som har sålt allt hon äger och bor i tält tills det att huset blir klart, säger David och pekar mot en halvfärdig byggnad som växer fram bland träden.

Odlar mat

Att bygga hus är dock bara en liten del av livet på gården. Mycket tid går åt till att sköta odlingarna med målet att vara självförsörjande på grönsaker om några år. En extra skjuts får grödorna av innehållet från komposttoaletten.

Redan nu har jordkällaren fyllts av allt från morötter till potatis och rödbetor och när allt har tagits om hand är förhoppningen att maten ska räcka till mars. 

– Det är fantastiskt att vi kan odla vår egen mat, säger Eliza Roxendal.

– Det kan kännas skrämmande var planeten är på väg, men jag försöker att inte tänka på det. Jag ser positivt på mitt eget klimatavtryck och är mer stressad över om potatisarna kommer att räcka i vinter.

En stor drivkraft för David Roxendal är att leva ett roligt liv i konstant utveckling. En annan är att dela med sig av inspirationen. Mer än hälften av de som har gått någon av hans tio tiny house-kurser har börjat bygga själv eller bor i egen vagn.

– Många börjar tröttna på att sitta i en lägenhet som har blivit en optimerad konsumtionsfälla. De vill leva mer ekologiskt hållbart, ta sig ur ekorrhjulet och ställa om från konsument till producent.