Sitting Bull, eller Tatanka Iyotake som han egentligen hette, utgjorde i slutet av 1800-talet en enande kraft för sioux-folken i kampen mot de amerikanska myndigheternas förtryck. Sitting Bull sköts till döds 1890 och begravdes i delstaten North Dakota.

Men huruvida hans kvarlevor fortfarande finns kvar vid platsen är vida omstritt.

Enligt muntligt återgivna berättelser som gått i arv inom sioux-grupperna ska graven ha öppnats av anhängare till den döde kort efter begravningen, varpå liket flyttats till en okänd plats i Kanada. 1953 öppnades graven i North Dakota av släktingar till Sitting Bull och hans skelett sägs ha flyttats till delstaten South Dakota.

Därför finns två officiella gravplatser, en i North Dakota och en i South Dakota – två skilda destinationer dit människor i dag vallfärdar för att visa vördnad.

Sparad rest

Ernie LaPointe, som länge varit säker på sitt släktskap med Sitting Bull, menar att kvarlevorna finns i South Dakota. För att han ska ges bestämmanderätt över hur graven ska skötas krävs att släktskapet fastställs och ett dna-bevis anses ge avsevärd tyngd.

Detta har nu möjliggjorts tack vare en hårfläta som stals från liket före jordfästningen och därefter hamnade på museum, för att 2007 återlämnas till Sitting Bulls släktingar. Det mesta av håret brändes efter återlämnandet i en ceremoni, men en liten del sparades och ur det materialet har forskarna kunnat extrahera dna. Detta har sedan matchats med dna från Ernie LaPointe.

Det låter enkelt, men visade sig knepigt. Att bevisa släktskap mellan mor och barn är en sak men kedjan till ett barnbarnsbarn utgör långt fler steg. Matchningen var särskilt svår eftersom hårlocken i egenskap av museiföremål konserverats med arsenik, vilket var vanligt på den tiden.

– Det fanns extremt lite dna att tillgå, säger Eske Willerslev, professor i genetik vid Köpenhamns universitet och delaktig studien.

Banar ny väg

Forskarna jämförde då dna från håret mot en genbank som innehåller dna från människor över hela världen, och kunde då ringa in att det faktiskt rörde sig om en person som härstammat ur den amerikanska ursprungsbefolkningen.

Men det räckte inte för att fastställa länken till Ernie LaPointe. Man samlade då in salivprov från 13 levande icke-besläktade individer ur sioux-folket lakota och kunde då, genom att jämföra dna från dessa med dna från Sitting Bull och Ernie LaPointe, ringa in variationer som förekom hos Sitting Bull och Ernie LaPointe men inte hos de andra.

Studien är, enligt forskarna, den första i sitt slag när det kommer till att påvisa släktskap mellan döda och levande, också när dna-underlaget är så pass svagt som i fallet med de bevarade hårstråna.

Enligt Eske Willerslev öppnar metoden upp för nya spårmöjligheter när det gäller att kartlägga genetiska släktingar som levt med hundratals års mellanrum. Men han understryker också att metoden har sina begränsningar.

– Går man tillbaka tillräckligt långt i tiden är vi alla släkt med varandra. Man behöver bara gå tillbaka till järnåldern för att se det.