När någon beskriver Per Gahrton och Birger Schlaug i ordalag som ”unga och starka” vet man att personen i fråga har varit med i politiken under många år. För Åke Askensten var det genom byalag och Hyresgästföreningen som han började engagera sig politiskt i slutet av 1950-talet.

Det hela började med att han skällde ut Hyresgästföreningen på en konferens.

– Det var första gången som jag talade offentligt men jag begärde ordet och kritiserade ordförande Erik Svensson, som var en pamp på den tiden på Hyresgästernas riksförbund. Det råkade vara ett nyhetsprogram från teve där som fångade det. Nästa dag ringde Norrmalmsavdelningen och frågade om jag ville sitta i den lokala styrelsen för Hyresgästföreningen, säger Åke Askensten.

Bodde på slottet

Trots sitt stora engagemang för Stockholm så är han född och uppväxt i Vänersborg i Västergötland. Som ung intresserade han sig för fotografering och journalistik. Redan under skoltiden skrev han som frilansare för Elfsborgs läns annonsblad och betalades sju öre raden.

– Det är väl ungefär vad ni reportrar på Syre får i dag, säger Åke Askensten och skrattar.

Hans första eget boende i Stockholm var på Kungliga slottet dit han fick flytta in som malaj under värnplikten. På den tiden bodde de som gjorde lumpen i en av högvaktsflyglarna. Efter militärtjänstgöringen fick han jobb som ”volontär” på den amerikanska nyhetsbyrån United press.

– News every minute var devisen. Under fem år jobbade jag där och lärde mig att skriva journalistiskt,  säger Åke Askensten.

Staden sköttes dåligt

På Hyresgästföreningen träffade han likasinnade som tyckte att Stockholm sköttes dåligt med höga hyror och okänslig stadsplanering. Staden stod inför en rad omdanande nybyggen och flera gamla kvarter hade redan rivits eller skulle förstöras för att bana väg för det nya cityområdet. Åke Askensten engagerade sig i byalagen och medborgargrupper som hade satts upp för att protestera mot rivningarna.

– Jag opponerade mig och tyckte att den socialdemokratiskt dominerade hyresgäströrelsen var för mesig och inte ville ta intryck. Men det gav mig också en plattform att driva miljöfrågor. Efter många år som aktivist insåg han och flera andra att det inte räckte med att protestera mot den kommunalpolitik som de tyckte var dålig, om de verkligen ville göra skillnad fick de organisera sig som ett nytt politiskt parti.

– Vi uppvaktade politikerna i Stadshuset flera gånger i olika frågor men det gav ingenting. Med ett nytt parti kunde frågorna lyftas på ett annat sätt.

Miljöpartiets start

Den 8 februari 1979 bildades Stockholmspartiet och ställde upp i kommunalvalet. I samma lokal på Karlbergsvägen och vid samma tillfälle lades grunden till Miljöpartiet som ställde upp i landstingsvalet. Stockholmspartiet lyckades komma in i fullmäktige med tre mandat medan Miljöpartiet inte lyckades komma in i landstinget.

– Jag tror en orsak till att det blev en sådan framgång för det nystartade partiet var namnet. Stockholmspartiet signalerade att vi sysslade med just Stockholmsfrågor och drev lokalpolitik. Det var många som kände att de andra partierna inte drev den politik som de ville ha och röstade på oss, säger Åke Askensten.

Stockholmspartiet fick stor uppmärksamhet i och med att det hade en vågmästarroll mellan blocken i Stockholms kommunfullmäktige. Framförallt kom det som en överraskning för Socialdemokraterna som hade förväntat sig att Stockholmspartiet skulle rösta som de ville, berättar Åke Askensten.

– Vi satt längst bak i plenisalen och hörde hur socialdemokraterna där fräste åt oss och kallade oss olika saker. Vågmästare är aldrig populära. De andra partierna gick samman så mycket som möjligt för att motarbeta oss, men vi lyckades få in några miljoner till cykelbanor, vilket måste ha varit första gången.

Inspirerade de yngre

Stockholmspartiets framgångar gav också kraft och inspiration till andra som gick i tankar om att Sverige skulle behöva ett större politiskt engagemang för miljöfrågor på ett nationellt plan.

– Vi hade en kille vid namn Per Gahrton hemma hos oss eftersom han var lite nyfiken på hur vi hade lyckats med Stockholmspartiet. En annan som var med från början var frifräsaren Birger Schlaug. De var unga och starka och några år över tjugo, medan jag var drygt tio år äldre, när vi grundade Miljöpartiet på riksnivå 1981.

I takt med att Miljöpartiet växte blev det allt svårare för Stockholmspartiet att nå ut i valen. För Åke Askensten innebar upplägget att vara med i Stockholmspartiet på lokalnivå och i Miljöpartiet på riksnivå att han fick en massa frågor om det.

– Till slut valde jag och flera andra att bara vara med i Miljöpartiet.

Skrev bok om partiet

Andra profiler som kom fram under Stockholmspartiets glansdagar var bland andra Agneta Dreber, Richard Murray och Stella Fare. Partiet satt i fullmäktige fram till valet 2002 men har efter det fört en tynande tillvaro.

– Det var hemskt tråkigt att se. Stockholmspartiet var ju som ett skötebarn för mig, men det fungerade inte att ha två partier med miljöprofil i Stockholm.

Erfarenheterna av att grunda ett nytt parti inspirerade honom till att skriva en bok i början av 1980-talet, Mot alla odds: en berättelse om hur Stockholmspartiet marscherade in i stadshuset. Långt senare skulle en miljöpartist av yngre mått ringa honom och fråga om han fick låna boken. Det var det blivande trafikborgarrådet Daniel Helldén, också han en ivrig cykelbaneförespråkare.

– Efter att ha läst Mot alla odds sade han att det inte behövs något nytt partiprogram, allt stod ju i boken. Att vi har fått igenom så mycket av vår politik nu under senaste mandatperioden beror mycket på Daniel eftersom han är en duktig förhandlare, säger Åke Askensten.

Känsligt läge

Att Miljöpartiet bytte sida och gick in i koalition med allianspartierna i Stockholm 2018 förklarar Åke Askensten som att det var för hålla Sverigedemokraterna borta från att få vågmästarroll. Miljöpartiet tog då kontakt med Centern, Moderaterna och Folkpartiet (Liberalerna) i stadshuset och landstinget för att se vad de kunde få igenom av sin politik vid ett skifte.

– Det här var väldigt känsligt och vi sa att vi var tvungna att tänka igenom det väldigt noga. Så vi smög över till Landstingshuset för att konferera. Men när vi fick utkastet från Alliansen sade en förvånad Cecilia Obermüller, som satt mitt emot mig, att det här var ju precis som vårt valprogram. Det var dock inte alla som var så pigga på bytet, en del av de mer vänsterinriktade miljöpartisterna var besvikna. Detta trots att Miljöpartiet fick igenom att det inte skulle bli ett nytt Applecenter i Kungsträdgården och att planerna på ett nytt Nobelmuseum på Blasieholmen lades på is, frågor som var viktiga för Miljöpartiet i Stockholm, berättar Åke Askensten.

– För mig var inte bytet så märkligt eftersom jag är så van att ta ställning till sakfrågorna och inte tänka vänster eller höger. För mig var det givet att vi skulle gå in i en allians med Alliansen.

Passion för video

Åke Askenstens stora passion förutom politiken är videofilmande. Ända sedan han fick händerna på en videokamera har han gjort små filmer som han har sänt, antingen på när-tv-stationen Öppna kanalen, eller under senare år på Youtube. Han sände också närradio under många år via Radio Klara. Det hann bli över 1 000 program, berättar han.

– Det finns något väldigt kreativt i att göra egna videofilmer. Jag filmar, klipper och skriver manus själv.

Han har också hela tiden fram till i år hållit sig aktiv som fritidspolitiker, men nu har han börjat att avveckla alla politiska uppdrag. Att äldre har så dålig representation inom politiken, särskilt i riksdagen, tycker han är synd.

– Det är för dåligt med det. Vi var några som tog själv initiativet 2007 och bildade Gröna seniorer, ett äldreförbund inom Miljöpartiet. Det har blivit bättre med fler äldre på lokal och regional nivå, men det haltar på riksnivå med äldre inom politiken, säger han.

Om Åke Askensten:

Född: 1936 Familj: Gift med Eivor Karlsson, samt två barn från tidigare äktenskap, Ann Eva och Henry

Yrkesliv: Har arbetat som journalist och fritidspolitiker. Politiska uppdrag: Satt i Stockholms kommunfullmäktige i sex år för Stockholmspartiet, senare i Landstingsfullmäktige för Miljöpartiet efter 1988. I olika omgångar även suttit i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen för Miljöpartiet. Har varit 1:e vice ordförande i SL:s styrelse.

Intressen: Göra kortfilmer, ritade under 10 år politiska karikatyrer för Alternativets/Miljömagasinets ledarsida.

Mest stolt över politiskt: Stoppat rivningarna, cykelbanorna, grundandet av Nationalstadsparken och hindrat företaget Apple från att bygga stort varuhus i Kungsträdgården.

Minst nöjd med: Stockholmsluften, bostadssegregationen, de höga hyrorna och att kommunerna bygger för få bostäder.