Ante kryssade med brickan mellan borden, satte ner den och sträckte fram handen, men Mo reste sig och gav honom en kram istället. Att bli kramad av sig själv var både underligt och kanske precis vad han behövde.
– Hur är det med dig? sa Mo.
– Så där, sa Ante.
– Du har lärt dig.
– Vadå, lärt mig?
– När det inte alls är bra, då svarar man ”så där”. Du vet, du kommer inte på nåt som du kan säga ”bra” om. ”Så där” låter som om det är lite halvt bra, men alla vet att om du säger ”så där”, då är det skit.
Ante satte långsamt ner brickan och hängde rocken på en stol.
– Minns du vad vi sa i Xpan 7? sa Mo. Ingenting. Vi sa ingenting och sen började vi prata om nåt annat, men den där tystnaden betydde det. ”Det är skit men jag kan inte säga nåt.” För armbandens skull. De lyssnade alltid.
– Minns du när vi kapade dem?
De mindes smärtan och bladen de hade lagt på såren. Hur rädda de hade varit för att skära för djupt och förblöda. Förbindelsen med Xpan-systemets nätverk satt precis över pulsådern. Men ännu bättre mindes de hur tankarna, orden och kroppen plötsligt hade varit deras egna. Hur han kunde tänka och känna vad som helst utan att en mild röst tonade fram och tillrättavisade honom eller föreslog en kopp te.
– Det var det mest omvälvande ögonblicket i mitt liv, sa Mo.
– Vi satt hela kvällen runt elden och sa saker som vi aldrig hade kunnat säga förr. Knäppa grejer, bara för att vi kunde. Vingarna var efter oss, förstås, men dem kunde vi ju se.
– Det är så länge sen. Fanns vingarna utanför Xpan?
Ante nickade. De hade definitivt funnits där, men inte så många och inte så påträngande. De hade undvikit vingarna eftersom de trodde att de skulle fångas in, men när de väl hade lämnat Xpan-systemet sågs de som svinn. Bara de inte bildade stora grupper som började samarbeta, och det höll man koll på genom att skanna med värmekamera i större områden. Fyra tonåringar på rymmen ville man inte ha tillbaka, de skulle bara skapa problem i Xpan 7.
– Vad är det där, förresten? sa Mo och tittade på ett band av blekare hud runt Antes solbrända arm. Det ser ut …
– Ja, det har suttit ett gästarmband där, sa Ante. Jag var tillbaka i Xpan 7, bara en kort tid. Lydia snackade med styrelsen om den anakrona tekniken, och sen var de efter mig. Vi gjorde en transfer från den här tiden, bara tio dagar sen, till vår tid. Jag hann inte tänka, vi behövde komma iväg fort, och vi hamnade utanför ingången till Himmelska fridens lokal i Xpan 7. I infran, du vet. Det finns en utgång därifrån. Då kom Camilla Cho från styrelsen ut för att ta en nypa luft eller nåt, och såg oss. Så de tog oss och tidsmaskinen.
– Åh fan, sa Mo.
Han satt med armbågarna på knäna och såg på Ante med stora ögon.
– Vilka vi, förresten?
– Det är en lång historia till. Jag drar gärna den en annan gång.
Ante åt sin broccolipaj, det var mycket ägg och smulig pajdeg och lite för lite broccoli, men för stunden gjorde det inget.
Mo drack kaffe, rörde om i muggen och rättade till snodden om sin vitstrimmiga hästsvans. Sen plockade han fram en mapp med id-kort och personbevis. På id-kortet fanns ett foto som han aldrig hade sett förr, det var Mo i 25-årsåldern i jeansjacka med ett märke i form av en hand med texten ”Ne touche pas a mon pote”. Rör inte min kompis. Född i april 1994 på nåt ställe han aldrig hade hört talas om. Och hans namn var … Ante Yang. Son till Mo och Ulrika Yang.
– Som du ser är du min son. Jag hoppas du inte ser det som höjden av incest, flinade Mo.
Det var en bra plan. Han fick ha kvar sitt eget namn och behövde inte klippa sig eller förändra sig på något annat sätt. Dessutom skulle han kunna uppvisa en far och tydligen en mor. Ulrika Yang. Han skulle just fråga om henne när Mo frågade om de andra. Freddy, Canberra och Noor. Han hade ju inte sett dem på mer än fyrtio år.
– Jag vet inte, sa Ante. Det är ett problem. Vi hamnade här på flykt från en galen briggis som hade råkat följa med oss från … äh, vi hamnade här. Freddy, Canberra och jag. Och så en kille som heter Nisse. Han är nåt slags elev på tidningen där Juha jobbar. Min pojkvän alltså. Om det inte tar slut här, för jag vet inte …
– Okej?
– Canberra skulle bo hos oss. Ett tag. Jag vet inte om de kommer att kunna vända tillbaka, de kunde inte stanna på Oasen i alla fall. Fast Juha gillade inte att ha nån som sov på soffan. Han kände sig nog utanför också, och han är en sån som inte tänker att det löser sig, utan han går omkring och är förbannad. Till slut sa jag till Canberra att han inte kunde stanna. Han blev skitledsen och bara plockade ihop sina saker och gick.
– Det var som fan, sa Mo. Men vad ska du vara ihop med honom för? Som gör så?
– Jag hade inte förberett honom precis, vi bara dök upp. Det är hans lägenhet. Och när allt är bra är allt bra mellan oss, men just nu vet jag inte. Nu svarar varken Canberra eller Freddy i telefon, och Canberra tog med sig tidsmaskinen. Och i går ringde Ida …
Det var mycket att förklara. Vem Ida var. Att det fanns två tidsmaskiner och att den ena kunde genomföra transfereringar både mellan tider och mellan dimensioner. Att han hade uppkallat dem efter en film av Terry Gilliams från 1981. Att de två Timebanditmaskinerna kunde kommunicera sinsemellan och att Ida hade den ena och Canberra alltså den andra. Och så Camilla som …
– Jag vet inte om jag hänger med, sa Mo till slut. Men det är alltså det här som är ”så där”.
Ante nickade, Mo hällde i sig sitt kalla kaffe och funderade. Till slut sa han:
– Det mesta av det där kan jag ju inte hjälpa till med. Men Ulrika och jag har gått skilda vägar, och jag har kommit fram till att det inte var henne det var fel på. Eller mig. Men vi skulle inte bo ihop, och det gjorde vi ändå. Till slut var det bara tjafset kvar och en dag … I alla fall: Flytta in hos mig. Alla fyra, om så är. Jag ordnar id åt dem också … nä nä, tänk inte på det, ni betalar när ni kan. Okej?
Malin Bergendal
