I söderförorten Hökarängen, Stockholm, ligger ett lummigt radhusområde där familjen Nordenskiöld-Ytterbrink bor på gaveln. Mamma Sara Ytterbrink-Nordenskiöld möter upp i den pittoreska lilla trädgården. Men medan många andra skulle stoltsera med sitt fina boende ursäktar hon sig nästan inför radhusköpet.

– Förut bodde vi i en liten lägenhet, men sedan vi flyttade hit har vi faktiskt fått lägre klimatavtryck eftersom vi köpte andelar i en vindkraftspark och slapp ha fjärrvärme som innebär förbränning av sopor, säger hon.

Och det är kanske inte så konstigt att Sara Ytterbrink-Nordenskiöld vill förklara sitt husköp. Större boenden slukar ofta mycket koldioxid, och familjen strävar efter att göra ett minimalt klimatavtryck. De lyckas nästan. Senast Sara Ytterbrink-Nordenskiöld kollade i appen Svalna låg deras uppskattade utsläpp av koldioxidekvivalenter på 1,2 ton per person och år.

Det är lite mer än de 1 ton koldioxidekvivalenter som befolkningen i snitt får förbruka för att hela jorden ska kunna hålla sig inom Parisavtalets mål på 1,5 graders uppvärmning – en uppvärmning som inte är bra, men som i varje fall inte skulle få förödande konsekvenser.

Men även om familjen Ytterbrink-Nordenskiöld inte lever helt upp till målet för jordens befolkning är de exemplariska jämfört med resten av svenskarna. I snitt konsumerar befolkningen i Sverige fem ton koldioxidekvivalenter per år. Lägg till investeringar som kommun och stat gör samt offentlig konsumtion, till exempel skolan, landar siffran på åtta ton koldioxidekvivalenter per capita, enligt Naturvårdsverkets senaste uträkning.

Det minskar familjens klimatavtryck

Så vad har då familjen Ytterbrink-Nordenskiöld för trix för att hålla nere sina utsläpp? Det är faktiskt enklare än vad det låter. För det första har de slutat att flyga sedan flera år tillbaka och har ingen bil. Men det betyder inte att de har slutat resa. Förrförra sommaren åkte hela familjen tåg till Frankrike.

– Det var sjukt mysigt, men vi är förstås priviligerade som kan göra det. Alla skulle inte ha råd, säger Sara Ytterbrink-Nordenskiöld, som jobbar som psykolog och vars man Klas är läkare.

När det gäller kortare resor inom Sverige blir det också kollektivt, bortsett från nu under pandemin då de har hyrt elbil.

Dessutom är båda sedan länge veganer. Det började med att Sara läste Jens Holms rapport ”Mat, miljö, rättvisa, och insåg hur mycket resurser det går åt att ta fram livsmedel från djurriket.

– Jag hade inte så stor koll på koldioxidutsläpp utan blev mest vegan på grund av att det var mer resurseffektivt. Det var först senare jag kom in på klimatet, säger Sara Ytterbrink-Nordenskiöld, och slår sig ned på en trädgårdsstol.

Nu är hela familjen veganer, inklusive barnen. Det händer att de stöter på personer som blir skärrade över det. Fördomarna säger att barnen skulle bli undernärda då. Men Sara rycker lite på axlarna. Hon brukar förklara att de visst får i sig allt vad de behöver, och övertalas inte personen är det inget att bry sig om. Oavsett får de nog utstå mindre kritik nu än om det hade varit för tio år sedan, eller om de hade varit yngre och lågutbildade, menar hon.

Andra kritiker menar att produkter från kor gynnar den biologiska mångfalden, som behöver stärkas i och med klimatförändringarna. Men Sara suckar.

– Den biologiska mångfalden gynnas väl inte av att kalvarna tas ifrån sina mammor? Det handlar ju bara om vinstintresse. Jag skulle gärna skänka pengar till något projekt där korna får vara ute och beta utan att de slaktas eller deras mjölk tas ifrån dem, säger hon.

Barnen har klimatsmarta kalas

Plötsligt sticker ett rufsigt huvud ut genom den öppna dörren till radhuset. Det är Mir, 5 år, som kommer barfota ut i trädgården. Han vill också berätta vad familjen gör för klimatet.

– Vi köper inte så mycket saker. Det går åt en massa energi att tillverka dem, säger han.

Sara flikar in:

– Du har pratat i två veckor om att Klas köpt en ny ringklocka till cykeln, säger hon och stryker Mir över armen.

Sedan vänder sig Sara mot mig.

– Vi brukar bara köpa second hand, men ringklocka hittade vi inte begagnat så den var vi tvungna att köpa ny.

Alla barnens kläder får de av grannar, släkt eller köper begagnat. Leksaker hittar de på loppis eller får till skänks. Även födelsedagsfiranden är i klimatsmart anda.

– Jag får presenter när jag ligger i sängen, säger Mir.

Men på barnens inbjudningar till kalaset står det bestämt att ingen får ta med sig present.

– Det blir så konstigt fokus. Vilka presenter är från vem och vad är finast, fyller Sara i.

I stället satsar familjen på att ha extra mycket goda saker att äta, starwars-glassar, fiskdamm, massa olika sorters godis och särskild kalasmat.

”Ingen uppoffring att leva klimatsmart”

När jag frågar Mir om han blir avundsjuk på barn som får presenter på sina kalas tittar han oförstående på mig. Inte heller Sara upplever det klimatsmarta livet som en uppoffring.

– Jag är visserligen kär i Latinamerika och skulle gärna resa dit igen. Men om jag jämför det med att  jorden riskerar att gå under, eller i varje fall bli obeboelig för oss människor, blir den längtan inte proportionerlig, säger hon.

Hon kan inte se att det varken skulle ta mer tid eller kraft att ställa om till ett mer hållbart liv. Att laga vegansk mat tar inte mer tid än annan mat och är inte heller dyrare. Leta rätt på begagnade saker kan visserligen ta mer tid.

– Men jag tycker det är väldigt roligt att köpa grejer på tradera. Det blir som ett tv-spel, säger Sara Ytterbrink-Nordenskiöld, som också lagar grejer eller lämnar in kläder och prylar för lagning.

De köper nästan bara ekologisk mat, undviker mat som flugits hit, pensionsfonderna är flyttade till hållbara alternativ och inga sparpengar ligger hos banker som investerar i fossila bränslen. De sopsorterar, har köpt snålspolande duschmunstycke för att hålla ner vattenförbrukningen, är nykterister och undviker att äta ris, som är skadligt för klimatet. De har inget husdjur och har dragit ned på värmen i huset, så att det nästan blev outhärdligt kallt i vintras när Sara jobbade hemifrån. Dessutom försöker de att hålla nere på matsvinnet. De matrester som ändå uppstår när man har två små barn stoppas i bokashihinken för att omvandlas till bra odlingsjord.

Det är vanligt att människor som gör något positivt för klimatet, till exempel slutar köra bil, ofta känner sig så duktiga att de tror att de kan unna sig något klimatskadligt och kanske flyga i stället.

– Men det funkar inte så. Vi har en budget på ett ton. Det är väldigt svårt att förhandla med sig själv om sina utsläpp då. Vi behöver dra ned på allt, säger Sara Ytterbrink-Nordenskiöld.

Hugelbädd som sidoprojekt

Nu dyker Klas upp nere på gatan, svettig efter att ha tagit en springtur i solen från biluthyrningsfirman där han lämnat igen elbilen.

– Du får berätta om odlingen, ropar Sara till honom från sin stol i skuggan.

På trädgårdens framsida har Klas nyligen dragit igång en så kallad hugelbädd, en odlingsplats där han har hämtat stockar från skogen, lagt på torkade löv och även gräsklipp som han samlat in från grannarna.

– Det ska bli ett under av biologisk mångfald, säger han med ett snett leende när han släntrar in i trädgården.

Men familjen har inga planer på att försöka bli självförsörjande, utan odlandet är bara en sidohobby.

– Det ger verkligen respekt för maten. Det har visat sig att det är ganska jobbigt att driva upp en morot, säger Sara Ytterbrink-Nordenskiöld.

Engagerar sig politiskt för klimatet

Båda har gått ned i arbetstid, vilket också ofta ses som en klimatvinst eftersom man då får mindre pengar att konsumera. Men istället för att lägga tiden på storskaliga odlingar engagerar de sig politiskt för klimatet. De är med i Extinction rebellion, där Sara håller kurser i civil olydnad och stöttar aktivisterna under aktionerna. Det händer att Klas är med i rollen som läkare, och då och då hänger även barnen med på demonstrationer och blockader. Men bara om det inte finns risk för våldsamheter.

– Att barn är med visar att vi är snälla och vill väl, säger Sara Ytterbrink-Nordenskiöld.

Hon är med i Psychologists for future, som hör till Fridays for future-rörelsen som startades upp av Greta Thunberg, är miljöombud på sin arbetsplats och har dragit igång ett projekt med vandrande kassar, ett system där personer i närområdet kan byta kläder med varandra.

– Jag gör det i stället för att kolla på TV-serier typ. Det blir som en återhämtning som är positiv, säger Sara.

Själv tror hon egentligen att det gör större skillnad för klimatet att engagera sig politiskt än att minimera sina klimatutsläpp.

– Jag kan inte minska mina utsläpp så mycket mer. Varje ny förändring ger väldigt liten effekt på det stora hela eftersom mitt koldioxidavtryck redan är så lågt. Då kanske det gör större skillnad om jag går ut på stan och övertygar en person som släpper ut 12 ton att minska sina utsläpp, säger Sara Ytterbrink-Nordenskiöld.

Samtidigt förstår hon inte personer som säger sig vilja stoppa klimatförändringarna, men samtidigt inte lever som de lär.

– För mig skulle det inte hänga ihop. Det är skönt att leva i linje med sina värderingar. Annars blir det en kognitiv dissonans i hjärnan som tar en massa energi att processa, säger hon.

Har hopp om att fler ställer om

Just att leva som man lär har blivit något av en konflikthärd med farmor och farfar. De älskar sina barnbarn, men ger sig samtidigt ut på flygresor.

– Det är en stor sorg när personer som står en allra närmast inte anstränger sig lika mycket för klimatet som vi gör. Men nu under pandemin har de i varje fall slutat flyga och vi hoppas att de fortsätter med det och åker tåg med oss i stället, säger Klas Ytterbrink-Nordenskiöld.

Han tror att klimatkrisen sakta men säkert börjar få fäste i deras och andras medvetanden i takt med att fler börjar inse konsekvenserna. Även andra personer konfronterar de ibland. Till kollegor som på fikarasterna nämner sina flygresor brukar Klas Ytterbrink-Nordenskiöld försiktigt ställa frågan om de har funderat något kring flygets påverkan på klimatet. Men båda föredrar att försöka påverka på gruppnivå snarare än att skuldbelägga enskilda individer.

Många släpper ju ut enormt mycket utsläpp. Kan det inte bli så att jorden hinner gå under innan alla blir övertygade?

– Jag tror inte att det är kört. Jag tror samhället kommer att se dramatiskt annorlunda ut i framtiden, och när jag tänker efter ser det redan dramatiskt annorlunda ut i stora delar av världen. Det kommer förändras hos oss också. Men det finns mycket som kan bli positivt av omställningen också, som stora hälsovinster när folk äter mer växtbaserat, säger Klas Ytterbrink-Nordenskiöld.

Men kommer det bli en omställning?

– Det tänker jag. Men det är så många beslut i världen som ligger utanför min kontroll, så jag försöker nog inte tänka så mycket på vad som beslutas på till exempel G7-mötena för det är svårt för mig att påverka, säger Klas Nordenskiöld, som menar att han nog i grunden ändå är positiv till framtiden.

– Titta bara på oss. Vi lever ett fantastiskt rikt liv även om vi har ställt om. Alla kan göra detta. Det gör inte livet dåligt – tvärtom så finns det mycket hopp, säger Klas Ytterbrink-Nordenskiöld.