När Stefan Löfven tidigare idag meddelade att han ber talmannen om att entledigas gjorde han det med ord som att sätta landets bästa först, och om vilka förväntningar vi har på de ledamöter vi valt. Under presskonferensen beskriver han: “Jag är övertygad om att svenska folket förväntar sig att vi som fick förtroendet att vara folkets främsta företrädare 2018 också tar ansvar för att lösa den här situationen.”

Kanske har han rätt om att delar av svenska folket känner så. Faktum är att sannolikheten att partierna kan samlas i två fungerande trovärdiga enheter under ett eventuellt extraval framstår som utomordentligt små. Vänstern, Centern och Sverigedemokraterna är helt enkelt för stora. Men det är inte heller önskvärt. Demokrati behöver inte vara att välja mellan höger och vänster, mellan rött och blått, eller ens rödgrönt och blåbrunt. Det är ett systemfel. Vad som hänt nu är att väljarna uttryckte sin åsikt en gång för tre år sedan, efteråt samlades partiledarna för partier som representerade en minoritet av befolkningen, erbjöd varandra lite bullar, någon fick språk- och samhällskunskapskrav för permanenta uppehållstillstånd, någon fick uppluckringar av LAS och någon tredje fick sitta i regeringen. Ett kohandlande i 74 punkter (sista punkten var regeringsmakten). Vidare inflytande än att varje ingående parti behövde ha fått nog röster för att behövas hade väljarna inte på det. Tillsammans med en kultur med en starkt vinande partipiska finns det förutom förhandlarnas egna känsla för rättvisa ingen koppling till vare sig partistorlek eller representativitet i den här sortens förhandling.

Priset är högt. Vi får ett land som styrs av en minoritet och vi får beslut som fattats bakom lyckta dörrar, utan att väljarna ges vare sig möjlighet att påverka, eller ens insyn i vad som händer. Vi får dessutom beslut som är immuna mot motargument. Som när det beslutades att det skulle vara möjligt för rektorer att införa betyg från fjärde klass. Eftersom regeringen hade bakbundit sig spelade det ingen roll att inget av regeringspartierna var för, att majoriteten i riksdagen egentligen var emot, att vetenskapen, professionen och barnombudsmannen var emot, barnen hade redan offrats för regeringsmakten.

Det finns en annan väg, kommuner och regioner styrs av styrelser och nämnder som utses proportionellt mot fördelningen i fullmäktige. Samma proportionallitet borde man ha i regeringen och låta besluten fattas med majoritet istället för med den falska enighet som man nu alltid använder. Det hade demokratiskt varit betydligt mycket bättre. Men det hade inte helt skyddat oss mot kohandeln, det måste politikerna göra själva. Gränsen mellan en jämkning mellan två förslag och ren kohandel må vara hårfin. Men när det står fri hyressättning mot regeringsmakt är det ingen gråzon. För att hantera system utan kohandel behöver dock praxis och vanliga konventioner i riksdagen ändras. Det krävs att man, även regeringspartierna, hanterar förstahandsyrkanden och andrahandsyrkanden. Att man inte lägger ner sin röst när det egna förslaget fallit, utan man istället väljer det bästa av de alternativ som finns kvar. En sådan ordning hade inte bara varit betydligt mer transparent för väljarna, när de undrar vad partierna egentligen vill, det hade också löst den struliga situation vi har i dag.

Faktum är att bara en ordning med förstahands- och andrahandsröstning hade räckt. Det hade inte varit bra nog, men löst dagens situation. Om Vänsterns representanter inte lade ner sin röst efter att deras eget budgetförslag fallit, då är det uppenbart att en regering stödd av S, C och MP skulle få igenom sin budget till sist ändå (givet att deras förslag inte är värre än ett från M, KD, L och SD utifrån V:s perspektiv, såklart). För det här behövs det inget extraval, det behövs bara ett annat sätt att hantera politik.

Men efter tre år av rejäla svängningar, där Centerpartiet har positionerat om sig och accepterat att S och MP är bättre än alternativet; där Liberalerna bytt partiledare och gått vilse; med ett Vänsterparti som blivit överkört och sen satt ner foten, nog vore det inte dumt med att gå till väljarna en gång till och fråga om vi fortfarande känner som vi kände då, när vi valde.