Rutschkana heter det, säger en mamma till barnen som vill springa iväg till lekparken och åka ruschelkana. Men de bara springer. På sextiotalet fick mina syskon och jag höra samma sak: ”Rutschbana heter det.” Det kunde ju inte heta ruschelkana eftersom det inte fanns något som hette *ruschel.
Det är ju onekligen sant. Rutschbanan är en bana som man rutschar utför, logiken är oklanderlig, men hur många barn använder ordet rutscha?
En googling på ordet antyder att det rutschas mer i Finland. I en artikel om Muminparken i Borgå berättar till exempel Yle om ”morgonpigga Mirjam Manninen” som kontrollerar att stadens lekparker är i skick, ”så att barn tryggt kan klättra, gunga och rutscha”.
Rutscha är ett onomatopoetiskt ord, alltså ett ord som härmar ett ljud, som sorl, skramla och nynna. Och det man gör när man rutschar är enligt SAOB att kasa, kana, glida utför något ”under jämförelsevis stark friktion o. ofta med hög, stundom stötig l. ryckig fart”.
För ungefär hundra år sedan kunde det också vara att ”gå snabbt (o. rutschigt o. klämmigt). Där kom järnsvarvaren Svensson … energiskt rutschande fram.” Eller så här: ”Att få rutscha med människor, kommendera och konciliera, därmed trivdes han.” Eller som i den här dialogen från 1866: ”Hvar tog din syster vägen? Äh! Hon ä’ ute och rutschar.” Där är rutscha detsamma som att ”festa l. rumla”.
På 1840-talet dök ordet rutschbana upp, men då var det en ”nöjesanordning (särsk. förekommande på nöjesfält l. vid badstrand o. d.)” där man ofta åkte i en sorts vagn eller kälke. Det var ett nöje för både vuxna och barn, ungefär som karuseller.
I slutet på 1800-talet började man bygga lekplatser i Sverige. Idén kom från Tyskland, och ordet rutschbana kommer från tyska Rutschbahn, även om ordet rutscha redan fanns på svenska. På 1950-talet började en del säga rutschkana, som mamman i lekparken.
Skillnaden är större än den ser ut, samma skillnad som mellan bana och kana. För en rutschbana kan till exempel vara en ”glidränna för godstransport”. Den kan också användas bildligt, till exempel om politiker som ”tappat sansen på denna rutschbana” och låter miljonerna glida iväg (1896).
En rutschkana är däremot ett lekredskap och inget annat, precis som ruschelkanan, som tycks ha funnits lika länge. Så varför ruschelkana? Det ligger bättre i munnen, är lite lättare att säga. Och om rutscha är ljudhärmande är ruschelkana en bättre illustration av ljudet och upplevelsen. Mindre friktion och ryckighet, mer fart och liksom ett gupp i mitten.
I en diskussion på Facebook tror några att det är ordet arselkana som har letat sig in – det låter inte så tokigt, först åkte vi aschelkana och sen åkte vi ruschelkana. Åka arselkana kan man få göra om man har glömt pulkan hemma eller oförhappandes hittar en rolig isbacke att leka i. Fast min barndom sa ingen arselkana, man åkte kana bara, eller åkte på rumpan.
Ruschelkanan står fortfarande inte i ordlistorna – inte ens som en barnslig variant. Kan det inte vara dags att ge den ett erkännande, efter sjuttio år eller vad det är? Inte för att barn går och tittar i SAOL innan de tar upp ett ord i sitt ordförråd, men deras föräldrar kanske skulle ta ruschelkanorna med mer ro. Varför ägna tid åt en så onödig rättelse som ”det heter faktiskt rutschkana” när ruschelkana är ett precis lika bra ord?
Ett alternativ är förstås att börja säga ”ska vi gå ut och rutscha?” när man ska gå till lekparken. För om rutscha är ett ord som används blir det lite mer naturligt att kalla rutschbanan så.
