På söndag väljer Miljöpartiet nytt … ja vad är det de väljer egentligen?

I början av 2000-talet gjordes försök inom partiet att avskaffa språkrören och införa partiledare, en kongress beslutade till och med att göra så. Men eftersom det var en stadgeändring krävdes ett kongressbeslut till och då gick det inte igenom eftersom nästan ingen ville ha den tilltänkta partiledaren. Istället fick partiet Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som språkrör, men med en partiledarkultur, om än en tvådelad sådan.

När partiet nu ska välja nytt språkrör handlar den interna diskussionen om vem som vore bra att leda partiet, inte föra ut dess budskap så som språkrörsmodellen var tänkt. När till exempel Grön ungdom i en debattartikel pläderar för valberedningens förslag, Märta Stenevi, så lyckas de med konststycket att inte överhuvudtaget gå in på vad hon står för politiskt utan bara varför hon skulle vara bra att leda partiet. Det låter som om det snarare är en partisekreterare, den post som Stenevi redan har, som ska väljas.

Det är också anmärkningsvärt hur lite de politiska och strategiska skillnaderna mellan kandidaterna diskuteras i processen. Tveklöst är det så att Stenevi är tydlig och rättfram. Hon vill också stärka partiet i sociala frågor. Det är bra, partiet har under lång tid i den ekonomiska politiken följt med den liberala trenden. Och utan ett socialt hållbart samhälle går det knappast heller att nå ett ekologiskt hållbart samhälle, i alla fall inte så länge vi vill vara ett demokratiskt och fritt samhälle.

Men den sociala biten verkar mest handla om hårdare tag, fler poliser och fler dömda och mindre om ekonomisk utjämning. Hon vill visserligen ha högre miniminivå på försörjningsstödet och höjt grundavdrag för att sänka skatten för dem med lägst inkomster, vilket också är bra. Men det handlar fortfarande om mössan-i-handen-bidrag och inget som ändrar klyftorna och grundproblemet i grunden. Hon avfärdar också basinkomst med ”pengarna ska inte gå till dem som redan har höga inkomster” vilket får ses som otroligt nonchalant eftersom nästan inga av de förslag som finns innebär det.

Oavsett om det beror på okunskap om en grundsten i det gröna tankegodset eller medvetet missledande i fråga om vad basinkomst är så är det riktigt illa.

Stark förespråkare av basinkomst är däremot en av hennes motkandidater, Rebecka Le Moine, som har lyft frågan på ett förtjänstfullt sätt med seminarier och riksdagsmotioner. Le Moine är också den tydligast systemkritiska av de fyra kvarvarande kandidaterna och den som står närmast miljörörelsen. Det senare syns bland annat i synen på biobränsle, där Le Moine och större delen av miljörörelsen ser det som ett problem att öka den förbränningen, medan Stenevi ser det som en del av lösningen på klimatkrisen.

Men Le Moine är också den som tydligast ser riskerna med att bli del av etablissemanget och indefinierad, så som partiet har blivit, och därför anser hon att ett av språkrören bör verka utanför regeringen. Det är ett sundhetstecken. Det går inte att bortse från att alla språkrör, framför allt på senare tid, har tappat i radikalitet under sin språkrörsperiod. Makt och indefiniering gör det med alla, mer eller mindre. Något som partiet från början var mycket medvetet om och därför byggde spärrar mot. Spärrar som successivt har monterats ner.

Le Moine är med den medvetenheten och den ideologiska grunden den kandidat som har störst möjlighet att göra partiet systemkritiskt igen och åter bygga förtroende i den utomparlamentariska gröna rörelsen.

De frågor som Le Moine driver och prioriterar räcker dock inte för att Miljöpartiet ska återfå förtroendet hos alla som de tappat sedan 2015. Det stora tappet i väljarraset kom i samband med sveket i flyktingfrågan 2015, och i den frågan är Annika Hirvonen den tydligt starkaste kandidaten. Därmed är även hon ett mer intressant val än Stenevi.

Som gruppledare i riksdagen är dock hennes uppgift att se till att riksdagsledamöterna är lojala med partiledningen och regeringen, så frågan är om det skulle bli någon större skillnad på partiet i övrigt eller om hon som språkrör snällt skulle ställa sig i ledet bland andra ministrar.

Ska partiet bli attraktivt för frihetligt gröna röster så behövs i alla fall både Hirvonens engagemang i migrationsfrågan och Le Moines djupgröna systemkritik. Även Stenevis engagemang för sociala frågor, men då utan batongupplägget och hennes märkliga kritik av basinkomst.

Men framför allt behövs ett parti som förstår att politik inte bara handlar om hantverket i en regering utan minst lika mycket om att vinna opinionen för de gröna frågorna. Utan det kommer partiet fortsatt bara kunna förändra på marginalen. Utan det är det troligt att frågan om båda språkrören i regeringen eller ej är en ickefråga efter 2022 års val.