När jag var barn på sextiotalet lyssnade jag ofta på en skiva med Nicke Lilltroll, ett barnprogram i radion. Han åkte en gång till stan för att få reda på hur lång han var. Först mätte någon honom i millimeter, därefter i centimeter, tum och fot, vill jag minnas. Den stackars Nicke trodde till slut att han krympte. Och när han såg tillbaka längs gatan han gått längs så såg han att människor mycket riktigt blev kortare och kortare ju längre bort på gatan de befann sig. Han blev rädd för att försvinna helt och sprang hem till farfar som mätte honom i grankottar. Självklart krympte han inte.

De två mekanismer som var inblandade, att folk ser mindre ut på avstånd och det faktum att olika måttenheter ger olika siffror för samma mått, är självklara för oss. Men när det kommer till åsikter beter sig många som Nicke.

Det sägs hela tiden. Sanningen ligger nånstans mittemellan. Ödmjukhet och öppenhet kräver att jag respekterar den andras åsikt och världsbild och jag måste ta hänsyn till att den andra inte ser världen som jag gör. Visst. Om jag deltar i ett samtal med en människa så får jag lov att respektera hens argument, annars är det ju meningslöst att försöka kommunicera. Vi måste ju hitta någon form av gemensam utgångspunkt, jag vet inte allt och kan inte allt. Men. Betyder det verkligen att allt folk säger ska respekteras? Leder inte det snarare till att ingenting är sant? Och framför allt, måste jag verkligen respektera allt? Också sånt som jag vet är rent trams eller etter värre rasistiska, misogyna och funkofoba budskap?

Naturligtvis inte. Verkligheten är inte relativ. Det är vår tolkning av den som är det. Och väldigt ofta bygger tolkningarna inte på en undersökning av verkligheten utan på att den som gör dem verkligen vill att det ska vara på ett visst sätt. I vår polariserade tid, då människor söker sin egen sanning, där det är möjligt att bara umgås med människor som tror på exakt samma saker som jag, oavsett sanningshalt, sägs det ändå ofta att vi måste mötas halvvägs. Men varför skulle jag vilja mötas halvvägs med någon som har fel? Eller någon som bara hatar?

Samma människor som använder ordet postmodernism som i det närmaste en svordom kräver gärna respekt för ”alternativa fakta”, rena jönserier, och hävdar att en sida inte har monopol på sanningen, att vår kultur utvecklas genom att utmanas, att vetenskapen utvecklas genom att nya generationer forskare utmanar den inifrån.

Visst. Vetenskap är en speciell process, med regler uppställda för hur man når kunskap, där rena åsikter och känslor förväntas hållas på avstånd eller åtminstone medvetandegöras. Filosofiskt går det att relativisera allt, så för att kunna bygga någon form av gemensam kunskap har vi bestämt ungefär hur det ska gå till när vi ser till att vaccin är säkra, när vår historia ska beskrivas och när psykiatriska tillstånd undersöks för att man ska kunna hjälpa människor.

Språket ligger mellan oss och verkligheten och i någon mening är all kunskap slumpmässig, men det är inte särskilt praktiskt att utgå från det när vi ska förstå vår verklighet. Missförstå mig inte. Jag älskar att spekulera. Gillar att ställa frågor som inte har svar och flumma runt i största allmänhet. Filosoferande är en lika viktig vetenskaplig verksamhet som att mäta, väga och räkna. Men om jag snubblar på något och riskerar att falla till marken så tar jag emot mig så gott jag kan för att inte göra mig illa. Bara den som inte tar emot sig är trovärdig om den säger att sanningen alltid är relativ, att verkligheten är subjektiv.

Det är inte verkligheten som är subjektiv, det är vår upplevelse av den som är det. Problemet är, i alla fall om vi är överens om att verkligheten finns och att den inte fungerar slumpmässigt, att beskriva de lagar och principer som styr den på ett sätt som en generellt användbart. En sten faller till marken om jag släpper den. Det vet alla. Det kan däremot vara svårt att förstå vad som får stenen att falla, vilka krafter som är inblandade och det finns situationer och ställen där stenar inte faller om man släpper dem.

Men här och nu, på jorden, är det så och för att våra liv ska fungera är det bra om vi är överens om det i vår vardag. Om någon påstår att stenar kan flyga om jag bara gör rätt magiska gester finns det ingen större anledning för mig att jämka på min uppfattning. Jag kan testa ett par gånger om det roar mig, men egentligen är det ju självklart. Lika självklart som att sanningen om fallande stenar inte ligger mittemellan. Fram tills dess att någon verkligen visar motsatsen är det bäst att vi utgår från den rådande sanningen.

Det blir lätt parodiskt om man använder någon slags genomsnitt för att nå konsensus. Om sanningen ligger någonstans mittemellan så ligger till exempel Stockholm mitt i Atlanten. Det finns ju ett gäng städer med samma namn som vår huvudstad över där och när jag hör en del politiker och debattörer resonera så lär jag få dra på mig våtdräkt när jag ska ta tunnelbanan in till stan. Om jag bestämmer träff med ett gäng människor på Stockholms central behöver jag inte oroa mig för att de ska ta flyget till Minnesota. De behöver inte fundera över det. Då skulle jag ju ha sagt att det var det Stockholm jag menade.

Det är inte bara bara en filosofisk fråga. Folk kan dö. En stor sten i huvudet är inget jag längtar efter och jag hoppas verkligen att alla som bygger hus eller sysslar med landskapsarkitektur har det där med gravitationen klart för sig. Men allt är ju inte lika enkelt som fallande stenar. En del saker är otroligt komplicerade och komplexitet leder ofta till olika tolkningar, vetenskap är ofta en kamp mellan olika tolkningssystem och det kan vara svårt att bedöma vilket av dem som är bäst. Det är väldigt svårt ibland. För bara några decennier sedan var många snarare rädda för att vi skulle göra slut på för mycket energi på jorden och smutsa ner atmosfären så mycket att vi skulle gå en ny istid till mötes. Nu tror vi oss veta att det är tvärtom. Jorden värms upp av mänsklig verksamhet. Så snabbt att vi riskerar att utrotas.

Det är naturligtvis möjligt att vi kommer att upptäcka att det fungerar på ett helt annat sätt, men de allra flesta är tillräckligt övertygade om att problemet är tillräckligt stort och verkligt för att vi ska behöva göra något åt det. För mig är det inte så viktigt exakt vad som är sant, det skiftar hela tiden, det räcker med insikten om att det i ett sånt här läge, med så här pass god konsensus om ett fenomen, är bättre att försöka rädda livet på jorden och i efterhand upptäcka att det inte var så stor risk än att inte göra något och upptäcka att det var ännu värre.

Om jag säger att alla människor är lika värda och någon annan säger att människor från Norberg inte är det så betyder det inte att människor i allmänhet och Norbergsbor i synnerhet ska bli av med hälften av sina mänskliga rättigheter. Vissa principer är absoluta och den som inte tror på dem får hacka i sig att vi som tror på dem inte är särskilt intresserade av att relativisera människovärdet. Den som uppenbarligen ideologiserar verkligheten, som jag ofta gör, får lov att leva med att andra protesterar, vilket jag också får lov att göra.