Det pågår en debatt i Svenska Dagbladet om kriminalpolitiken. På ena sidan står Moderaterna och Kristdemokraterna, och på andra sidan står Vänsterpartiet och Centern. Precis som i Agenda för några veckor sedan alltså. Diskussionen stannar vid anonyma vittnen och vid visitationszoner.

När det gäller frågan om anonyma vittnen är det märkligt att frågan ens kommer på tal när det gäller gängkriminalitet, för när frågan utreddes i våras konstaterades det att det väldigt sällan kan tänkas användas i just den typen av fall. För ett av kraven för att anonymiteten ska vara relevant är att den tilltalade inte känner vittnet väl nog för att kunna identifiera personen på annat sätt. Ännu märkligare är det när de här lagarna redan finns på plats i grannländerna utan att ha gjort någon succe. Men för Kristdemokraternas kriminalpolitiska talesperson väger sådana argument inte tyngre än att man kan vifta bort dem: 

”Att det sällan använts i våra grann­länder, är det bara att gratulera dem till. Det innebär att deras situation inte är lika akut som den är i Sverige”

Eller för att det helt enkelt inte fungerar? Statens offentliga utredare föreslog att man inte ska införa anonyma vittnen, en hållning som till exempel juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund och kammarrätten i Stockholm ställde sig bakom.

När det gäller visitationszoner är läget knepigare, för sannolikt skulle man kunna komma åt en del extra vapenbeslag på det viset. Men kostnaden för samhället är högt. Det är en krigsförklaring, inte mot gängkriminella, utan mot deras offer, de som bor där. Redan nu har vi otaliga vittnesmål om hur det är att bli rasifierad under sin uppväxt i Sverige, hur det är att vara den som polisen alltid stoppar, vad det gör med självkänsla och syn på samhället. Att bygga in det i systemet genom att helt ta bort behovet av brottsmisstanken, bara för att du råkar bo i vissa områden, det kommer knappast leda till fler vittnesmål, eller att de boende där känner sig mer inkluderade i samhället.

Den här sortens genvägar, med högljudd kamp för det som inte fungerar, eller till och med försämrar, bara för att få populistiska poänger, måste få ett slut.