Finns det risk för att det nya lagförslaget om könstillhörighet är ett hot mot kvinnors intressen? Camilla Skyttman och Maria Björsson från Women’s rights watch befarar det. Föreningen Transammans håller inte med och nu svarar Camilla Skyttman och Maria Björsson dem.
Först och främst – varje gång representanter som är positiva till förslaget om den nya könstillhörighetslagen ska bemöta kvinnorörelsens oro beskyller de oss för att våra motiv skulle bottna i en vilja att begränsa transpersoners mänskliga rättigheter eller möjligheter att få leva som sig själva.
Många av oss som är aktiva inom kvinnorörelsen har vigt stora delar av våra liv och dygnets timmar åt att arbeta för flickors och kvinnors rättigheter, inte mot transpersoner. Det är småaktigt och oseriöst att beskylla oss för att ha andra motiv än detta. Att vi och flertalet läkare, psykiatriker och forskare som kritiserat det nya lagförslaget skulle bygga våra argument på transhat är ett oärligt debattknep om något.
Vad det gäller Transammans argument i deras replik så anklagas vi bland annat för anekdotisk bevisföring när vi lyfter fram några kända exempel på konsekvenser lagen fått för flickor och kvinnor. I det isländska exemplet som vi lyfte i vår första text som handlar om hur personal föreslås hantera kvinnors oro i könssegregerade utrymmen, menade Ruuth och Nihlgård att det exemplet inte redogör för att någon allvarlig incident har inträffat.
Men det finns flera exempel både i Sverige och internationellt där flickor och kvinnor de facto har blivit utsatta av både män och transkvinnor i intima utrymmen som skoltoaletter och omklädningsrum. Hur många exempel är tillräckligt många för att vår oro ska anses legitim enligt författarna?
Vidare påstår Ruuth och Nihlgård att damidrotten på inget sätt är hotad, med hänvisning att tävlingsarrangörer tillämpar hormongränser för vilka som får och kan delta på kvinno- respektive herrsidan. När pojkar kommer in i puberteten sker stora kroppsliga förändringar utöver att hormonet testosteron (det hormon man kontrollerar för att mäta eventuellt fysiskt övertag) ökar. Efter puberteten är män på gruppnivå längre än kvinnor, de har mer muskelmassa, större lungor, starkare bendensitet och fler röda blodkroppar vilket ökar syresättningsförmågan. Alla dessa faktorer ger män ett fysiskt övertag över kvinnor, vilket är ett faktum och inte ett känsloargument.
Nyligen gick även Internationella Olympiska kommittén (IOK) ut med det vägledande beslutet att ta bort regeln om en maxnivå av det manliga könshormonet testosteron för att få tävla som kvinna, så den skyddsbarriär författarna lyfter fram för att göra idrotten mer rättvis är därmed också borttagen.
Gällande vår oro för hur lagförslaget kan komma att påverka exempelvis fängelser och häkten besvarar inte riktig Ruuth och Nihlgård sakfrågan, utan gör svepande resonemang om att alla ska vara trygga när de avtjänar straff. Detta håller vi givetvis med om, skillnaden är att vi ser att könsuppdelade fängelser och häkten (som inte bygger på självidentifikation) fyller en viktig funktion för att säkerställa den säkerheten för de intagna.
Utifrån ett transperspektiv skulle det kunna bli otroligt farligt för en transman som endast bytt juridiskt kön och inte gjort några andra kroppsliga förändringar att bli placerad på ett fängelse avsett för män. Hur tänker författarna att ett sådant problem ska lösas?
Women’s rights watch absoluta hållning är att så länge vi lever i en ojämställd värld där stor del av kvinnors och flickors underordning bygger på deras biologiska kroppar kan vi inte separera könet från kroppen när vi ska göra analyser av varför kvinnor och flickor systematiskt diskrimineras och förtrycks. Kärnan i vår debattartikel är att om nu regeringen avser att lägga fram ett sådant lagförslag som separerar kroppen och könet, så är vårt krav att det ska utredas noggrant utifrån ett jämställdhetsperspektiv först i enlighet med Kommittéförordningen (1998:1474). Varför är ni så rädda för det?
