Det finns vissa ämnen som verkar gå att skriva om hur många gånger som helst och ändå känna behovet att skriva igen och igen. För att polletten liksom aldrig verkar ramla ner i det större allmänna medvetandet. En sådan grej är sexuella övergrepp och fördomarna kring hur ”en riktigt våldtäkt” kommer ta sig uttryck hos offret.

Detta blev plågsamt uppenbart när jag såg Maria Svelands och Cissi Wallins film De rättslösa som precis släppts på SVT Play. Filmen skapades med resurser som samlades ihop via crowd funding och centrerar ett fåtal kvinnors berättelser om sexuella övergrepp med inspel från experter och en rad anonyma kvinnors ord.

Genom filmen hamras budskapet in att en våldtäkt kan se ut på olika sätt och ge vitt skilda reaktioner hos offren. Ett budskap som inte kan sägas för många gånger. Såväl läkare som advokat vittnar om hur kvinnor kan verka lugna och samlade på ytan men må så dåligt att de är sjukskrivna i flera år.

Det berättas om hur polis och domstolar frågar efter tydliga rejäla skador hos offren, trots att bara ungefär 20 procent av dem som söker vård efter ett övergrepp har fått skador, och av dem har en majoritet skador som knappt går att se med blotta ögat. En forskare beräknar att de ekonomiska kostnaderna för det lidande som orsakas av sexuellt våld uppgår till flera miljarder varje år. Kostnader till följd av allt det där som inte syns på ytan men som bakom fasaden av normalitet gnager på det psykiska välmåendet. Ptsd, panikångest, sömnsvårigheter … Vanliga effekter av att ha utsatts för övergrepp som generellt inte ersätts av skadestånd eftersom det brukar vara svårt att bevisa att det var övergreppet ensamt som skapade problemen.

Jag har vetat dessa saker länge. Alla som på något sätt arbetat med frågor som rör sexuellt våld och mäns våld mot kvinnor såsom kvinnojourer vet dessa saker också och har pratat om det år efter år.

Samtidigt är det som att kliva in i ett parallellt universum så fort vi tar steget in i en rättssal, och det verkar som om forskningen runt sexuella övergrepp inte uppdaterats sedan sent 1800-tal. Då frågas det fortfarande varför offret inte skrek. Varför hon inte slogs. Varför hon frös. Varför hon inte grät vid förhöret. Varför hon inte hade skador. Vad hennes kläder signalerade. Varför hon gick ensam eller följde med den där manliga vännen hem. Igen och igen frågor som säger att kvinnor mest är ute efter att lura män, och män är offer för sina drifter. Med resultatet att män frias eftersom bevisningen inte anses tillräcklig när skador och offret beteende ses som ”fel” trots att de är fullt normala efter en våldtäkt.

Så vi får fortsätta banka samma budskap. Leka repig skiva och upprepa oss. Tids nog går kanske kunskapen in och det blir lika självklart att veta som att veta att Sverige börjar på S.