Diskussionen om vargarna blir ofta polariserad, och det är den ena sidan som syns och hörs i medierna, skriver Maria Ljung i sin debattartikel. En studie visar att de som oftast intervjuas om vargar är jägare och djurägare, sällan forskare och mycket sällan företrädare för miljöorganisationer. Debatten borde kunna föras på mer lika villkor, menar Maria Ljung.
Vargens vara eller inte vara väcker starka känslor, delar upp folks åsikter. Det finns en del som tycker att Sverige borde kunna hantera en stabilt växande vargstam och en del som har nollvision i frågan. Polariseringen innebär att det i sakfrågan finns två motpoler och däremellan de som inte är insatta eller bryr sig tillräckligt för att ta ställning. Naturligtvis finns också beslutsfattare, som politiker och myndigheter samt media vars roll är att informera objektivt i frågan.
Oavsett var man står i frågan har riksdagen beslutat att det ska finnas varg i Sverige. Vintern 20–21 uppskattades närmre 400 vargar i Sverige. Efter det har 27 vargar skjutits på licensjakt, fler till har skjutits under skyddsjakter, trafikdödats, även dött naturligt samt den illegala jakten. Så hur många vargar som faktiskt finns just nu i landet är oklart. Ändå har våra myndigheter beslutat att 33 vargar får skjutas på licensjakten jan -22, i sex svenska vargrevir. Inom Svenska Jägareförbundet är besvikelsen stor, de har tidigare krävt att minst 100 vargar måste fällas under licensjakten.
Mikael Samuelsson, ordförande i Svenska Jägareförbundets rovdjursråd säger: ”Jag är inte förvånad över beslutet men mycket besviken och kritisk till att vargförvaltningen fortsätter gå åt fel håll. Vi kommer att ha fler vargar nästa år. Nu måste politikerna ta tag i frågan och leda myndigheterna in på rätt väg, så att det inte fortsätter att köra vargpolitiken i diket.”
Antalet vargar är en stor del i debatten kring Sveriges vargstam.
Enligt Rödlistan 2020, en sammanställning av arters utdöenderisk är det klarlagt att den svenska vargen klivit ännu ett steg närmre utrotning och är kategoriserad som akut hotad. De största hoten identifieras bland annat med att de svåraste hoten utgörs av inavel, illegal jakt och bristande acceptans hos delar av befolkningen. Vargen har tidigare varit förföljd främst på grund av att den angripit tamdjur.
”VARGATTACK! Slet sönder rådjuret med sin blodiga käft. Rovdjuren rör sig allt närmre våra tätorter, snart ibland oss, kan vara farligt! Otäckt och skrämmande!” Ja, ungefär så kan det låta i medias rapportering när vargar slagit ett djur och det blivit dokumenterat och ska presenteras i media.
I Aku Ahlholms doktorsavhandling Vargens röst – Rovdjursdiskursen i finsk, finlandssvensk och svensk press från 1990-talet till 2010-talet har han bland annat räknat ut till hur stor del jägare, djurägare, miljöorganisationer, forskare, experter, politiker, myndigheter och privatpersoner kommer till tals. Han kom fram till att i artiklarna är det ofta myndigheter och forskare som intervjuats (50 procent av citaten), men de kommer sällan med i rubrikerna. Där är det djurägares och jägares åsikter som oftast citeras (53 procent av fallen). Experter och forskare var bara med i 17 procent av rubrikerna och miljöorganisationerna i enbart 6 procent. Ahlholm menar att det beror på att det ger en större dramatisk effekt att låta dem som ogillar vargen höras i rubrikerna. Den neutrala rollen som media ska ha i sin rapportering kan diskuteras.
Vargen är djupt symboliskt laddad; en symbol med direkt koppling till vildmark och naturlig frihet. De rör sig över stora revir, lever i flockar och kommunicerar via höga ylanden. De kan ta vår tamboskap och konkurrerar till viss del om samma vilt som jägarna.
Men båda sidor av polariseringen borde ha samma rätt att få fram sin åsikt, i såväl media som beslutsled, till skillnad från i dag.
