Under 2017-2018 började unga afghaner, som fått avslag i Sverige, att resa till Frankrike. Där har de bättre chans att få ett positivt svar på sina ansökningar om internationellt skydd – eftersom Frankrike gör en annan bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan än Sverige. Författaren och etnologen Annette Rosengren följde medierapporteringen. Hon kände snart att hon ville ta reda på mer. Sagt och gjort så reste hon till Paris, där hon spenderat längre och kortare perioder för att få material till boken ”Jag bodde i Sverige”

– Jag ville åka dit och se vad det här handlade om, vad var bakgrunden till att de var här och hur går det för dem? säger Annette Rosengren.

Annette Rosengren är i grunden fältarbetande etnolog och disputerade 1991. Hon har tidigare skrivit böcker om flyktingar, bland annat med Aten som utgångspunkt. Hon beskriver att hennes sätt att arbeta som etnolog, till skillnad från många journalister, tillåter att hon använder mer tid.

– Som fältarbetande etnolog skriver jag gärna om människor och om nutiden och åker ut på plats och stannar där ett tag och kommer tillbaka. Komma tillbaka och följa över tid är viktigt. Jag älskar att göra det. Det är mitt livselixir att åka iväg och få vara borta från min egen, trånga lilla tillvaro, eller vad man ska säga. Jag gillar att utsätta mig för den här sortens äventyr och jag gillar att möta och lära känna människor så här, säger Annette Rosengren.

– Jag tycker om att komma tillbaka till samma människor och följa dem under en längre period, säger Annette Rosengren, som planerar att återvända till Paris i höst om det är möjligt.

Flytt från Sverige

På plats i Paris mötte Annette Rosengren många unga killar som varit flera år i Sverige men som med olika argument skulle skickas till Afghanistan. En del hade dessutom vuxit upp som flyktingar i Iran och hade inga kontakter till Afghanistan. De hade gått i skola i Sverige, talade nästan alltid utmärkt svenska, hade svenska vänner och många hade bott i svenska familjer. De var ofta välintegrerade i Sverige. För att inte tvingas till Afghanistan hade de valt att resa till Frankrike. Till en början bor de nästan alltid i stora tältläger under broar i Paris utkanter, som i Saint Denis och Porte de la Chapelle. Boken följer ett antal olika personer och de berättar sin egen, unika historia som lett fram till att de först flytt Afghanistan, och senare från Sverige till Frankrike. Annette Rosengren har också pratat med deras svenska anhöriga, varav en sa till henne att: ”Aldrig trodde jag att människor skulle tvingas fly från Sverige.”

Många av de som stått de unga afghanska killarna nära – de flesta är killar även om det funnits ensamkommande flickor också – var innan flyktingvågen 2015 helt vanliga människor utan någon närmare erfarenhet av den svenska asylprocessen. Sen, när de ofta minderåriga ungdomarna behövde en bostad, öppnade de dörren till sina hem. För många har smärtan sedan varit stor när nya familjemedlemmar slits ifrån dem.

– Det är många som säger det att de litar inte på Sverige längre. Det finns mycket smärta i det här, att se personer som blivit anhöriga ryckas ifrån en, säger Annette Rosengren.

Blandade känslor i Paris

Att vara på plats i Frankrike var en upplevelse som gav blandade känslor, säger hon. Före första resan till Paris hade hon tagit kontakt med en av de killar som boken sedan handlar om, Amir Ali. Timmarna efter att hon anlänt mötte hon honom och hans vän Khan Ali vid en metrostation och de begav sig tillsammans till flera tältläger där många svenskfghaner bor.

– Att se hur det var där var gräsligt, men samtidigt blev det så många positiva möten och det var så lätt att komma i kontakt med killarna. Jag gick runt där och frågade ”är det någon här som talar svenska?” och då kom det fram ungdomar som gjorde det. De var också glada över att någon från Sverige kom dit och var intresserad.

De flesta unga afghanska killar som Annette Rosengren träffade talade väldigt gott om Sverige och svenska människor. Med undantag för Migrationsverket, domstolarna och polisen. Men hon träffade också de som var förbannade och undrade ”varför ska vi prata svenska med dig?”

– Det kan jag förstå. Men mitt i all gräslighet så blev det ofta väldigt varma upplevelser. Min första känsla var att det var otäckt och skrämmande, väldigt sorgligt och väldigt skamligt för Sveriges del. Samtidigt kändes det väldigt värdefullt och jag kände mig välkommen, säger Annette Rosengren.

Avslag i Sverige

Anledningen till att de unga människorna flyr till Frankrike är att de fått avslag i Sverige och att möjligheterna till skydd är större i Frankrike. En del drabbas hårt av EU:s Dublinförordning, som reglerar vilket land som är ansvarig för en asylprövning. De skickas tillbaka till Sverige som är det land där de först sökt asyl – och från Sverige till Afghanistan – eller de tvingas vänta ut 18 månader som i princip papperslösa utan rättigheter innan de kan komma in i asylprocessen. Men de allra flesta beviljas en ny prövning i Frankrike. Även om det finns registrerat i EU:s gemensamma databas Eurodac att någon tidigare sökt asyl i Sverige är det i praktiken jämförelsevis få som Frankrike skickar tillbaka till Sverige. För en del ger inte fingeravtrycken heller utslag i databasen.

I Sverige är chansen att få skydd som afghansk medborgare de senaste åren 30-40 procent, medan motsvarande siffra för Frankrike är 60-70 procent i första instans. Anledningen, som Annette Rosengren beskriver i boken, är bland annat att Frankrike har en annan syn på afghaners skyddsbehov. Den franska asyldomstolen ser dessutom allvarligare på den förföljda shiamuslimska minoriteten hazarers behov av skydd – Sverige anser inte att det räcker att vara hazar för att man ska ha behov av skydd, medan Frankrike delvis gör en annan tolkning.

Men Annette Rosengren tror också att det spelar roll hur själva asylprövningen och intervjuerna går till. I Sverige ställer handläggarna ofta korta, stängda frågor som den sökande förväntas ge ett koncist svar på. I Frankrike är frågorna mer öppna och välkomnar ett utförligt berättande. Asyldomstolen i Frankrike är mer frikopplade från politikerna och gör oftare egna bedömningar istället för att gå på de bedömningar som det franska migrationsverket Ofpra gjort. I Sverige går ofta migrationsdomstolarna på Migrationsverkets linje.

– I Frankrike vill man att personen ska berätta sin historia utförligt. Varför du anser att du ska få stanna, vad som händer om du blir skickad tillbaka, och så vidare. Jag tror det påverkar både hur man berättar och förtroendet för intervjuaren, säger Annette Rosengren.

Kan börja deportera snart

Hittills har inte Frankrike deporterat till Afghanistan, till skillnad från i Sverige där utvisningarna väckt mycket uppmärksamhet och mötts av stora protester från civilsamhället. Men det ser sakta ut att förändras – även om detaljerna kring det ännu är oklara.

Men även om det är lättare att beviljas skydd som afghan i Frankrike kan det bli ekonomiskt och materiellt svårare att ta sig in i samhället. Här finns inte samma möjlighet till vidareutbildning utan den som har fått skydd förväntas gå en kort utbildning och sedan komma i arbete så snabbt som möjligt och på så sätt bli lönsam. Utveckligen i Sverige pekar åt samma håll, i och med den föreslagna nya migrationspolitiken. Kraven för att få permanent uppehållstillstånd och för familjeåterförening kommer antagligen kommer leda till att människor tvingas välja arbete och försörjning före utbildning trots att ett så kallat kvalificerat arbete ger högre lön och större skatteintäkter.

– Jag är rädd att ungdomarna om de hade stannat i Sverige kunde ha fått ett bättre liv materiellt eftersom möjligheterna till utbildning och studielån är mindre i Frankrike. Sen tycker jag också att Sverige har missat något – det här är vänliga sympatiska människor som vill jobba, betala skatt, plugga och leva i fred och som nästan alla är integrerade när de tvingas lämna Sverige. Varför är vi så dumma att vi skickar ut dem? Befolkningen i Europa är åldrande och de här unga människorna behövs, säger Annette Rosengren.

Boken ”Jag bodde i Sverige” finns att köpa där böcker säljs och är utgiven av Carlsson bokförlag.