Människor är duktiga på att rationalisera det de gör, och det förvånar mig hur klimatrörelsen, eller vetenskapsjournalistiken som i detta fall, tror sig vara progressiva och fria att försvara traditioner och egenintressen. I tider där klimatpolitiken är meningslös symbolpolitik förbluffas jag över att många tycker att vi måste lösa klimatfrågan för kommande generationers skull samtidigt som vi, på det mest nonchalanta sättet, ändå ska leva som vanligt.

Jag lyssnar på sommarpratet med miljöjournalisten med Sveriges mest agavelena röst, som förgyllt många av SVT:s naturfilmer, Henrik Ekman. Han talar om naturens plats på vår planet.

Ekman menar att människan är det moderna svaret på asteroidnedslaget för cirka 65 miljoner år sedan. Arter dör ut på grund av förlusten av livsmiljöer, överexploatering av organismer som vid tjuvjakt och överfiske, klimatförändringarna, föroreningar av olika slag och invasiva arter.

Kort därefter kliver Ekman ur sin vetenskapliga och oberoende public service-roll i en handvändning och kritiserar den ”förvirrade diskussionen” kring köttindustrin. Ekman menar att det pratas mer om kornas välfärd och att äta klimatsmart än om de artrika hagarna, att djur på naturbete inte är en djurfabrik i Kansas, att kosläppen möts med demonstrationer, att all mjölk är förkastlig och att havredryck nuförtiden ses som ett bättre alternativ.

Ekmans gyllene motargument är att varken våra humlor eller fjärilar kan leva i en havreåker.

Det hör till köttnormens tradition att söndergranska det ekologiska fotavtrycket från den växtbaserade framtiden. Importerad frukt och grönt jämförs med det hederliga svenska köttet.

Den intensiva desinformationskampanj menar att svenskt kött är klimatsmart och ”humant”, något som avfärdas av klimat- och etologiforskningen. Därför gör de närproducerade köttisarna lika stor nytta som skada när de blandar vetenskap med klimatfarlig praktik.

Ekman leder tankarna till stora delar av klimatrörelsen och deras oförmåga att lämna köttet bakom sig. En kan förvänta sig mer av dem som är villiga att ställa om i en epok där fler äter mindre kött och mer vego, eftersom djuretik, den egna hälsan och klimatet prioriteras högre hos konsumenter som vill äta hållbart. Den som pratar om det svenska köttet som ett bättre alternativ, när det i många fall endast är mindre illa än det importerade, har fortfarande inte förstått att inget kött är svaret på klimatkrisen – det är problemet.

I denna överlevnadsfråga behöver vi motståndskraftiga samhällen, inte samhällen som kämpar för gamla vanor.

Utanför klimatrörelsen existerar en vag koppling mellan vetenskap, handling och konsekvens, men inte hos de svenska köttböndernas beundrare. För de vet vad de sysslar med.

Lyssna på forskningen, säger de. Agera nu. Innan det är för sent. För barnen och allt det där.

Men samtidigt som det är en statusmarkör att stå för omställning och forskning kommer vi ofta till en punkt inom köttdebatten där majoriteten väljer att fetskita i den.