Att ge vinstdrivande företag stor makt över vården har sina uppenbara risker. Om det har John Lapidus, professor i ekonomisk historia, skrivit mycket, bland annat debattartiklar i olika tidningar och boken Vårdstölden: hur den privata välfärden tar från det gemensamma, utgiven 2017 på Leopard förlag.

I en debattartikel i Dagens nyheter den 17 januari går han från det samhällsövergripande till det mer specifika, nämligen barn- och ungdomspsykiatrin, närmare bestämt neuropsykiatrin, ännu närmare bestämt adhd-diagnoser. Det är synd att han gör det, för han tar till en svepande argumentation som sprider fördomar på ett ställe där de redan ligger i drivor.

Mellan raderna, men inte alls otydligt, säger han att det är för många som får adhd-diagnoser och att alltför många får medicin. Det är en sån där sak som vem som helst kan häva ur sig, som om var och en kunde ha en uppfattning om hur många det borde vara. Men det kan inte var och en, lika lite som jag kan ha en uppfattning om hur många som borde ha diagnosen depression. Eller jordnötsallergi eller nedsatt syn.

Att adhd-diagnoserna har blivit fler de senaste decennierna är inte så underligt. Länge stämplades barn, ungdomar och vuxna som slarviga, stökiga, lata och hopplösa istället för att få en diagnos som kunde bli början till en väg framåt. Den där vägen framåt brukar inte bara vara en fråga om medicin. Själva insikten om att man fungerar annorlunda är viktig för många. För en del är det till hjälp att lära känna andra i samma situation, ändra sin kost eller lära sig olika metoder för att hantera vardagen, med eller utan medicin.

När det gäller barn och ungdomar är det fortfarande alltför många som tvingas in i en skolsituation som inte fungerar. Även med diagnos. Skolor hänvisar till resurser som ska finnas men inte finns, eller säger att de vill inkludera barnen – för att sedan exkludera dem genom att låta dem misslyckas. Numera finns det mycket kunskap om vad som kan underlätta för elever med adhd. Men också mycket skitsnack att hänvisa till för den som tycker det är bekvämare.

Så när underdiagnostisering har varit ett stort problem, hur drar då Lapidus slutsatsen att diagnoserna i dag är för många? Han bygger den på tre huvudpunkter:

• Vinstdrivande företag tjänar pengar på neuropsykiatriska utredningar. Han ger exempel på en företagsledare som eventuellt har gjort hutlösa vinster och ett par företag som har fått kritik för slarv. Men han visar inte att det är något specifikt för just företag som utreder adhd.

• Läkemedelsindustrin tjänar pengar på att sälja läkemedel. Ja, de gör ju det. En vinstdrivande läkemedelsindustri är ett problem i många sammanhang, se bara på covid-19-vaccinet, som i stort sett går till rika länder som kan betala. Det är inte heller något specifikt för adhd.

• Friskolor kan få extrapengar, så kallade tilläggsbelopp, för att kunna ge elever med särskilda behov vad de behöver, men det händer att eleverna ändå inte får stöd. Ja, det händer, även i kommunala skolor i kommuner där de också kan få tilläggsbelopp. I andra kommuner ska den vanliga budgeten räcka även till särskilt stöd, men det fungerar inte heller alltid. Och det gäller inte bara elever med adhd.

John Lapidus visar på problem med vinster i välfärden, problem som finns – men han hade inte behövt dessa tunna insinuationer om ”överdiagnostisering” av adhd för att göra det. Inte heller hade han behövt angripa organisationer där patienter och anhöriga träffas, utbyter erfarenheter, lär sig och ger varandra stöd och pepp.

Det är cyniskt av honom att framställa de här organisationerna som läkemedelsindustrins marknadsföringsknep. Han tar upp några exempel, en styrelseledamot med anknytning till branschen, en tidning med läkemedelsannonser, men det är små fjädrar som får bli hel pandemi av fågelinfluensa. Vill han diskutera sponsring av patientföreningar ligger föreningar för cancersjuka, diabetiker och patienter med infektionssjukdomar bra mycket bättre till.

Genom allt detta misstänkliggörande eldar han på fördomar och serverar ursäkter för beslutsfattare, till exempel i skolan, som vill sopa behoven under mattan. Kanske är det inte hans avsikt, men det är vad han gör.

Låt bara bli, John Lapidus. Det är inte alls vad vi behöver. Tvärtom.