Blixtarna lyste upp berget då och då, starkare och starkare ju närmare åskan kom. Mellan blixtarna var det som att stå inuti en vägg av mörker. Det hade regnat litegrann förut, men regnet blev tätare och tätare. Och så var där ett annat ljud, från en fågel, kanske. Eller inte en fågel. Ett skadat djur kanske.

Blött tyg smetade längs ryggen och det rann vatten innanför halslinningen och ner i skorna. Byxorna var som blöta plankor. Men hon kunde bara fortsätta att gå, uppåt, efter Nisse och Freddy. Varför hade de gått uppåt, åt helt fel håll, utan att ens ropa? ”Hallå, Ida, vi går uppåt här!” Hur svårt kunde det vara?

Hon stannade till och väntade på nästa blixt, hon visste inte ens om hon var kvar på stigen, och det sen kom en blixt kom det flera. Ljudet var hemskt, hon höll för öronen hela tiden. Men om hon tittade neråt borde hon kunna orientera sig. Himlen var randig av blixtar som speglade sig i Vättern, hon borde egentligen ta en bild.  

Ungefär här var det Järv hade kört henne och Camilla upp. Trodde hon. Det måste vara infran som låg där nere, mörk, utan tåg. På betongpelare. Trehundra år hade gått och de hade fortfarande inte hittat på nåt bättre. Självklart egentligen, jorden var ju kasserad, de tog vara på resterna.

Så kom det där ljudet som inte stämde igen. Hon trevade sig fram mellan trädstammarna och det lät alltmer som en mänsklig röst. En mansröst, men inte Nisse.

– Hallå! ropade hon genom regnet och stannade och lyssnade.

Det var alldeles nära, hon tog ett steg framåt i blindo och stötte emot något mjukt. Som stönade. När nästa blixt fräste till och satte eld på en trädtopp såg hon vem det var. Max. Han fick fram några sammanbitna meningar som gick ut på att hans ben var brutet, han hade bandage i ränseln som låg bredvid honom, hon kunde spjäla med någon rak pinne. Och det gjorde ont av bara helvete. 

Benet var brutet lite under knät, hon tog försiktigt i det och han tjöt som en stucken gris. Han såg på när hon öppnade hans ryggsäck och sa ingenting, så hon tog upp en rulle vaxad säckväv och ett hoprullat liggunderlag av tovad ull. Baxade över honom på ullen så försiktigt hon kunde, bredde en filt över honom och satte upp säckväven som regnskydd över dem. Det verkade göra ont när hon flyttade honom, för han skrek till, bad om ursäkt och sa att det låg något smärtstillande i ryggsäcken. Man gjorde te på det. Om det fanns något vatten och om man kunde värma det.

Det fanns små bergsskrevor fulla med vatten, och den brinnande trädtoppen hade ramlat ner och låg på marken och brann. Hon hämtade några lagoma pinnar och gjorde en lägereld. Det smärtstillande var små flagor i en påse, innerbark av något träd, och det skulle kokas upp och sen dra en timme. Minst.

Han låg och blundade under tiden, hon försökte småprata lite för att distrahera honom, men kom inte på något vettigt att säga, och han svarade inte i vilket fall som helst. När barkavkoket smakade ordentligt beskt gav hon det till honom och han drack det.

När han började prata hade Ida börjat nicka till där hon satt på huk.

– Jag såg er. Måna kom med er, sa han.

– Det var inte meningen att väcka dig, sa Ida.

– Ha, jag bara vilade lite, sa han.

Ida ryckte på axlarna. Han hade snarkat, men det spelade ju ingen roll. Så tog han upp något ur fickan och började spela mungiga.

– Jag gav mig av från Xpan 8 före Måna, sa han, som om det förklarade saken. Det kunde ju inte tusan vara kvar där när man såg vartåt det barkade. De tänkte sätta mig att reparera möbler i verkstan.

– Det låter som ett bra jobb, sa Ida. Om man får välja själv, alltså.

– Jaha, men det fick man inte. Jag höll på med ett verk om medicinsk historia, det skulle man väl tro var viktigt? Erfarenheter från alla de här epidemierna som rasade. Digerdöden, spanska sjukan, corona, hundfebern, kaninsjukan, ANTG-5 … alla de där. Känner du till dem?

– Några av dem, sa Ida. Men inte de där initialförkortningarna på slutet.

– Inte? Varifrån kommer du? ANTG-5 är min favorit …

Ida började skratta och Max sa att han inte menade så. Men ANTG-5 var så fascinerande för att den hade börjat som en lite kraftigare influensa. Feber, hosta, ledvärk. Efter någon vecka var de flesta friska igen, men efter några år började man undra varför ingen av dem blev gravid.

– Det här var på den tiden då de liksom blev gravida själva. Numera väljer ju Himmelska friden ut var de ska montera ett nytt foster, i vilken kropp, alltså. Men det här var före Xpan-projektet. Viruset lagrades in i fortplantningsorganen och förstörde dem. Efter det föddes mycket få barn och Himmelska, nej, staten var det på den tiden, började registrera alla som fortfarande var fertila.

– Men vänta, sa Ida. Varför blev det så? Vad hade viruset för intresse av att det inte föddes barn? Det sprids ju inte mer för det.

– Nej, det undrade de då också. Men sen var där en grupp som kallade sig Yellow cross, som trädde fram och sa att de hade totat ihop det där viruset själva. De starkaste överlever, sa de. Och jorden skulle bara räcka till dem. Det var som en kult.

– När var det här? 

– 2100-talet, sa Max. De hade stora läger med folk som hade flytt från ställen där ingen längre kunde leva. Miljarder människor. Och ett av de där lägren drevs av Yellow cross, så de odlade upp sitt virus där. Sa att de gjorde medicinska experiment under humana former. Humana former, Yellow cross! 

Sen knep han ihop ögonen och grimaserade, och Ida hällde upp en ny kopp avkok. Det måste vara morgon nu, tänkte hon. Himlen var mörkt grönblå istället för nattsvart, det måste vara långt fram på morgonen. Hon borde verkligen sova nu så hon orkade leta efter Nisse och Freddy sen.

– Hördu, vi får släcka elden, sa Max. Det där var en vinge. Nu letar de efter oss.