Förhandlingar om ett internationellt avtal mot cyberbrottslighet ska påbörjas i FN i början av nästa år. Och landet som tagit initiativet är – Ryssland. Människorättsorganisationer befarar nu att ett internationellt avtal kan missbrukas av länder som vill begränsa yttrandefriheten.

Att cyberbrottsligheten växer i världen blev många medvetna om i sommar när bland annat Coops kassasystem slutade fungera. Den globala attacken ska en hackergrupp baserad i Ryssland, Reevil, ha utfört, och Ryssland fick då kritik, som de även fått vid andra tillfällen, för att inte agera tillräckligt hårt mot liknande typ av brottslighet.

Samtidigt är det just Ryssland som initierat en process i FN med målet att skapa ett internationellt avtal för att bekämpa cyberbrottslighet. I januari nästa år ska förhandlingar i FN börja eftersom tillräckligt många länder nu röstat för detta. Ryssland har även skrivit ett 69 sidors utkast till avtal och sju länder har bidragit till utkastet: Belarus, Kambodja, Kina, Nordkorea, Myanmar, Nicaragua och Venezuela.

Att det i samtliga av dessa länder råder brist på respekt för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet är ingen hemlighet, och flera människorättsorganisationer har varnat för att deras stävan kan vara farlig.

”Ett bindande internationellt fördrag har potential att utöka regeringars reglering av online-innehåll och förändra brottsbekämpares tillgång till data på ett sätt som kan kriminalisera fria uttryck och undergräva personlig integritet”, skriver Deborah Brown, forskare i digitala rättigheter på Human Rights watch.

"Öppnar för att kriminalisera vanligt onlinebeteende"

I ett öppet brev till FN:s generalförsamling skriver flera ideella organisationer med inriktning på digitala rättigheter att utkastet har flera brister. Först och främst finns det ingen tydlig definition av vad man menar med ”användning av information och kommunikationsteknik för kriminella ändamål”, skriver de. Detta öppnar dörren för att ”kriminalisera vanligt onlinebeteende”, konstaterar de.

Dessutom går man i utkastet betydligt längre än vad den redan existerande Budapestkonventionen gör vad gäller möjligheten att få tillgång till data över landsgränser och begränsningar i möjligheten att neka till att lämna ut data när man får en förfrågan.

Budapestkonventionen är det första internationella avtalet som reglerar cyberbrottslighet. Det initierades av Europarådet och har ratificerats av 65 stater, däribland Sverige. Men medan Budapestkonventionen också lyfter upp behovet av att balansera brottsbekämpning med respekt för mänskliga rättigheter och en princip om proportionalitet så nämner det ryska utkastet inget sådant.

Diskussionerna ändrats på tio år

Marcin de Kaminski, chef för säkerhet och innovation på Civil rights defenders, stämmer in i den kritik som lyfts och menar att diskussionen kring internet och frihet har förändrats mycket de senaste tio åren.

– Går man tillbaka tio år i tiden så var det då en helt annan diskussion kring internet. Då var det tydligt att den handlade om att behålla nätfrihet i Sverige och globalt, eller i alla fall i liksinnade länder.

Tankarna kring att internet ska förbli oreglerat hängde ihop med förståelsen för den arabiska våren och vikten av internet och sociala medier i liknande sammanhang. Även marknadsliberalismen och idén om att marknaden fritt ska äga internet tillsammans, har spelat in, menar de Kaminski.

– Det har inte setts som staters uppdrag att reglera internet.

Men därefter har det hänt mycket. Antalet cyberbrottlagar har ökat i världen och några av dem är extremt breda, luddigt formulerade och används i syfte att komma åt journalister, människorättsaktivister, konstnärer och andra som uttrycker oliktänkande.

Till exempel så gör Saudiarabiens cyberlag det olagligt ”att producera något som skadar allmän ordning, religiösa värderingar, offentliga moral, privatlivets helighet, eller att författa, skicka eller lagra det via ett informationsnätverk.”

Listan på länder med liknande lagstiftning kan göras lång. I Ryssland införde man år 2019 ”sovereign internet law”, vilket tvingar internetleverantörer att installera utrustning som ger staten möjlighet att kringgå dem och direkt blockera innehåll och omdirigera internettrafik.

Även på den internationella arenan flyttar man fram sina positioner.

– De senaste åren har man lagt fram allt fler förslag som försökt begränsa internet och man har försökt att göra det genom resolutioner i FN-forum, som rådet för mänskliga rättigheter, säger Marcin de Kaminski.

Och det sker på initiativ av just länder som är vana vana vid mer rigid eller totalitär regelskrivning, konstaterar han.

– Det här sker parallellt med att demokratin är på nedgång globalt. Allt färre länder kan räknas som demokratiska. Den totalitära världsordningen verkar attrahera många.

Sakta men säkert har positionerna flyttats fram i de olika beslutande organen i FN, förklarar de Kaminski. I ITU, som hanterar telecomregleringsfrågor, har man utvidgat mandatet till att också gälla internet. Och oavsett om det handlar om kampen mot terrorism, skydd av barn eller kampen mot kriminalitet så syns samma typ av formuleringar.

– Det är samma önskelista oavsett vilken tematik det har rört sig om.

Att länder har drivit sin agenda och använt cyberkriminalitet som en ursäkt för att kunna kontrollera internet i högre grad syns tydligt på vilka länder som ställt sig bakom och hur de agerar mot medborgarna i övrigt, både på och utanför internet. Exempelvis i Ryssland har man arbetet med övervakning av telekomoperatörerna och byggt upp möjligheten för staten att ta bort innehåll från internet.

– Tillgänglighet till innehåll på internet från ett land kan begränsas genom att man avgränsar de servrar som finns från resten av internet. Om det finns enbart en en enda server i ett land, Ryssland har några fler, så har den som äger den servern teoretisk möjlighet att knoppa av landet från nätet. Då blir aktivister isolerade, men även till exempel internationella företag. Det finns många implikationer på detta.

"Stå upp för demokratiska värden"

Men även allt fler länder som kan beskrivas som demokratier, såsom USA och Australien, har svängt i frågan och numera röstat för att få till ett internationellt fördrag om cyberbrottslighet. Kanske för att just få vara med och formulera reglerna.

– Det är ett tecken på att det inte är en enkel fråga. Cyber är svår. Just därför är det viktigt att länder som är demokratier är med och driver frågorna även i forum som FN. Vi borde fråga oss om vi vill att vår rättskipningsprocess ska dikteras av de här länderna, och svaret på den frågan borde ju vara nej.

Men det finns en risk med stora förhandlingar i FN-systemet.

– Problemet är att det i slutändan brukar bli kompromisser om formuleringarna. Oavsett om man har en numerär omröstning eller ska ta fram förslaget via konsensus så är det ganska ofta så att den som först lägger fram förslaget är den som får igenom flest önskemål, även om det tweakas och ändras i vissa formuleringar. Så de länder som vill stå upp för demokratiska värden måste ha klart för sig vilka som är deras ”red lines” – hur långt kan man sträcka sig, säger de Kaminski och fortsätter.

– Man ska komma ihåg att internet inte är inte en annan arena. Samma rättigheter ska gälla också där, den flaggan får man inte tappa.

Men det gäller att vara lite på tårna när det gäller internet, för saker och ting tenderar att bli tekniska.

– Den här terrängen kan tyckas vara komplicerad och i demokratier finns det ofta för få som är duktiga på cyberlagstiftning.

– Det blir problematiskt när repressiva länder ser till att samla cyberkompetens i staten för att man har sett en vinst i att prioritera dessa frågor. I många demokratier så har man haft andra prioriteringar och den största cyberkompetensen finns i företagsvärlden eller i det civila samhället.

Påverkar alla

Därför är det otroligt viktigt att internationella förhandlingar inte bara sker mellan stater, utan att man också inkluderar civilsamhället, menar han.

För rättighetskränkningarna är något som till sist sker bortom internet, i den vanliga världen.

– Detta påverkar alla. Vanliga personer som inte längre kan agera som samhällsmedborgare, journalister som ska utföra sitt uppdrag, och de aktivister som vi jobbar med, men också religiösa minoriteter och hbtqi-grupper. Kritiska eller utsatta röster kommer att påverkas, till det sämre.