Begreppet ”alternativrörelsen” har fått ett tragiskt innehåll. Nu förknippas begreppet ofta med personer med  fäbless för konspirationsteorier. Mer eller mindre knutna till den bisarra Qanonrörelsen.

Begreppet ”alternativ” tillhörde en gång den gröna sfären. De grönas partitidning hette Alternativet i svensk politik. Partiet vilade på alternativrörelsens grund. Partiet ville vara alternativrörelsens förlängda arm in i parlamentet.

Nu har begreppet således fått helt annan innebörd. Vad var det som hände? Varför blev begreppet ”alternativ” förpassat från Miljöpartiets retorik så att de brunmelerade kunde ta över det?

Lite historia är nog på sin plats. Någon klar definition över vad alternativrörelsen var finns visserligen inte. Rörelsen var djupt systemkritisk och var så mycket mer än ”bara” en miljörörelse – där ingick allt från fredsrörelse, kvinnorörelse, urbana husockupanter till konkreta grönavågare som flyttat ut på landet för att bli mer eller mindre självförsörjande medan de, precis som jag i början av 70-talet, läste syndikalistiska Arbetaren och naturromantiska Land. Alternativrörelsen passade inte riktigt in i en höger-vänsterdimension. Vilket inte minst antikärnkraftsrörelsen visade.

Men i ett ganska spretigt idémässigt fält var den politiska tilltron till människan så mycket större än tilltron till både stat och kapital. Livskvalitet framför materiell tillväxt. Decentralisering, småskalighet, sänkt arbetstid, självtillit, delaktig demokrati och kooperativ var begrepp som ingick i världsbilden. Stort frihetsrum för individen, med rättfärdig fördelning i samhället och världen. Mer tro på Peter Kropotkin än på Karl Marx. Gärna med civil olydnad som vapen – civil olydnad innebär per definition icke-våld, öppenhet och det självklara att ta sitt straff eftersom syftet är att synliggöra sådant som borde förändras.

Den enda likheten med det som i dag kommit att innefattas av begreppet alternativrörelse är kritik av maktetablissemang. Visst fanns det i alternativrörelsen som växte fram på 1970-talet de som var engagerade i yoga, alternativmedicin etcetera, som ofta beskrivs som delar av dagens alternativrörelse. Men inte skulle de kunnat beblanda sig med rasister och nazister. Sådana ideologiska rörelser skulle förhindras genom bygget av den goda delaktiga demokratin.

Så varför övergav De gröna sin roll som alternativ? Svaret är nog att det handlade om strategi. Partiets ledning hade en bit in på 2000-talet antagit strategin att lansera sig som regeringsfähigt och som del av ekomodernismen på liknande sätt som till exempel Centern och numer även Socialdemokraterna. Inget alternativ, utan del av en maktbas. Koftor stoppades undan, kostymerna plockades fram. ”Alternativet” uppfattades som flummigt. Begreppet övergavs. Och adopterades gladeligen av det som nu växt till De grönas motpart. Med bruna stråk och bisarrt tankegods. Jag tycker det är en sorglig effekt av en usel strategi.