I måndags tog Högsta förvaltningsdomstolen det slutgiltiga avgörandet i frågan om den 50-årige mannen som blivit återbetalningsskyldig 625 000 kronor till Försäkringskassan. Detta efter att ett anonymt tips gjort FK uppmärksamma på att mannen spelade i ett amatörband, trots att han var heltidssjukskriven. Domen lade nu fast att mannen ska betala tillbaka hela summan plus ränta.

Det finns några uppseendeväckande stycken att läsa i domen. Bland annat detta, som får mig att minnas den gången en kvinna i Danmark tvingades gå upp i arbetstid för att hon lagt upp bilder på kakor hon bakat en söndag på sin Facebooksida, som hennes handläggare tolkade som att om hon kunde baka kakor så kunde hon minsann arbeta mer:

”Försäkringskassans utredning består i huvudsak av utdrag från bandets hemsida och Facebooksida samt av artiklar och uppgifter om AA, om bandet och om andra band som han medverkat i hämtade från Wikipedia och Discogs.”

Jag tänker inte ens gå in på Storebror ser dig eller hur Wikipedia absolut aldrig får användas som objektiv källa till något som helst eller att det självklart ingår i musikers marknadsföring att försöka framstå som oerhört häftiga oavsett hur små och obetalda gig de har, för det finns viktigare saker att ta upp här. Nämligen skillnaden mellan arbetsförmåga och livsförmåga, och det absurda i att vi i det här samhället värderar det förstnämnda så enormt mycket mer än det sistnämnda. Men även hur Försäkringskassan och tydligen även Högsta Förvaltningsdomstolen tror att det sista kan översättas till det första, trots att det inte alls är samma sak.

Människor är olika. Människor är olika bra på olika saker. Vissa saker kan översättas till förmågan att utföra ett jobb, absolut. Andra saker kan dock inte det, vilket följande stycke ur domen sätter fingret på:

”Legitimerade psykoterapeuten och kuratorn Agneta Öhling, som har haft kontakt med AA sedan april 2017, anger i ett utlåtande daterat i maj 2019 följande. 

Det är vanligt att personer med Aspergers syndrom har s.k. specialintressen och att de inom ramen för dessa intressen ofta kan engagera sig på ett koncentrerat och uthålligt sätt. Villkoret för detta är dock ofta att det kan ske på personens egna villkor, och att förändringar minimeras. För AA är musicerandet sedan ungdomen ett sådant specialintresse och det har fungerat som en trygg plats där han kan vara i sin egen värld. 

Att han har klarat av att vara medlem i bandet och att spela på konserter beror på att han sedan många år var trygg med bandmedlemmarna och kunde sin repertoar, att övriga medlemmar kände till hans problem och tillät honom att vara med på hans egna villkor och att han där fann en fristad där han kunde bidra med något som han behärskade och som uppskattades.

Det förhållandet att han kunde prestera i bandet visade inte på en arbetsförmåga eftersom det handlade om helt olika förmågor. Han har så pass stora svårigheter att klara sin vardag att han har fått boendestöd. Vidare har det förordnats en god man för honom.”

Att en person behöver en god man och ett boendestöd utesluter i och för sig inte att hen kan sköta ett arbete. Men det tyder på stora svårigheter. Att han lyckades få stöd av sin omgivning för att kunna delta i musikevents är inte ett bevis för att han var ”fullt arbetsför” (FK:s ord i domen, sidan 4). Speciellt inte när när just musicerandet har uppgivits som en del i hans rehabiliteringsprocess.

Det är ju som om han skulle få indragen sjukpenning för att han gått för många och långa promenader, något som också ingick i hans, och många andras, planer för återhämtning. Det går inte att översätta saker som skänker livsglädje till arbetsförmåga, och det går inte att vi fortsätter mäta på det viset. Och det går definitivt inte att Försäkringskassan och Högsta Förvaltningsdomstolen inte tar med människors specifika förutsättningar, exempelvis i form av diagnoser, i sina bedömningar.

Vi är olika. Och i grund och botten är frågan inte om det var ”rätt” eller ”fel” enligt dagens bestämmelser att domen föll som den gjorde, som rättshaveristerna gärna vill få det till. Frågan är: vill vi verkligen ha ett samhälle där vi enbart bedöms efter vår förmåga att utföra lönearbete?