Tunisien har framhållits som det positiva exemplet när det gäller den arabiska våren som inleddes just i det nordafrikanska landet 2010. Nu, ett drygt decennium efteråt, har presidenten genom en kupp, som han själv hävdar är legitim, avsatt premiärministern och lamslagit det folkvalda parlamentet. Med sig har han militären, som omringat både parlamentsbyggnaden och det statliga tv-huset.

Bakom ligger ett missnöje sedan lång tid tillbaka med den dåliga ekonomin och en hög ungdomsarbetslöshet som framhävts av covidpandemin, och som det demokratiska systemet i Tunisien inte kunnat hantera, enligt Rouzbeh Parsi på Utrikespolitiska institutet.

– Det är en farlig situation. Men hur illa det är, hur nära randen till avgrunden man är, är för tidigt att säga, säger han.

Det som hänt är att president Saied utökat sina maktbefogenheter i det vakuum som uppstått då landet saknar en författningsdomstol på grund av en schism mellan presidenten och parlamentet.

– Det är en självkupp, där en demokratisk institution gör en kupp mot en annan. Presidenten har ingen rätt att upplösa parlamentet på det här viset, så vitt jag kan se, säger Parsi.

Är det här slutet för demokratin i Tunisien?

– Läget är dramatiskt nu, men inte i meningen att det går från fullödig demokrati till ingen demokrati alls. Risken är snarare att många människor tycker det här är en bra idé och stöder presidenten som har armén med sig.

– I nästa led är frågan om han i ett nyval tillåter de nu existerande partierna att ställa upp och hur valprocessen ska skyddas. Eller kommer han att hävda att den enda lösningen är att han fortsätter styra utan ett folkvalt parlament? säger Parsi.

På sikt kan bristen på struktur urholka demokratin i Tunisien, befarar han.

– Risken i liknande fall är ofta att demokratin försvagas snarare än stärks – även om man kan förstå människors frustration i den här situationen. Där är Egypten ett typexempel.

Läs även: Sammandrabbningar vid parlamentet i Tunis – och Al-Jazira stormat