Det var en sådan solig och varm dag. Sommarbrisen rasslade lojt i björkarna på tomten.  Skogen var full av blåbär och hallon. Barnen sov middag. Inga tecken fanns på att något skulle vara fel. Ändå visste jag långt innan jag hittade breven att han inte längre fanns kvar. Jag försökte tänka på var han var någonstans och allt, allt kändes fel. Inom mig vrålade en tystnad, en kompakt tomhet, ett kaos av ingenting. 

Det har gått 16 år sedan min man Scott och barnens pappa gick ut i skogen för att aldrig mer komma hem. Jag kan säga med visshet att döden inte är slutet. Det är bara början. Missförstå mig rätt. Suicid är meningslöst, värdelöst, hopplöst. Det är slöseri med ett liv som var menat men inte blev. Men ett liv tar inte slut för att det släcks.

Varje dag sker i snitt fyra suicid. Förra året begicks 1441 självmord. Det är fruktansvärda siffror. Statistiken går tack och lov ner men så mycket mer behöver göras. 2008 infördes äntligen en nollvision mot suicid men fortfarande sker en tredjedel av alla självmord trots att personerna har pågående kontakter med vården. Det rimliga vore att rapportera in det som vårdskada för att kunna följa upp vad som behöver göras annorlunda.

Jag och barnen har skapat nya minnen tillsammans med Scott. Han är i allra högsta grad närvarande i våra liv. Jag saknar vår vardag men delar den fortfarande med honom. Jag undrar vad han hade tyckt om den här hamburgaren, han som älskade snabbmat? Vad hade han sagt om den där politikerskandalen, om den nya smartphonen, om vädret, om barnens kompisar, om trädgården som växer igen på ett par veckor och är omöjlig att hålla i ordning?

Suicidala personer kan tänka att det bästa för alla vore att ta sitt liv. Man tror att man håller andra tillbaka, att ens mörka tankar bränner sönder allt och alla runtomkring. Men vi som är kvar vet ju att självmord inte löser någonting, det skapar bara nya problem. Detta är en av anledningarna till att jag anser att vi måste prata om självmord, eller psykologiska olycksfall som suicidpreventionsaktivisten Marie Niljung hellre kallar det. En annan anledning är att sorg inte är en tillåten känsla i vårt samhälle. Ett litet tag får man vara ledsen, men därefter är det som att viljan att minnas och ge plats åt den döda tas som ohälsosamt ältande. Som att gå vidare alltid måste innebära att man rensar ut och kapar bort.

Scotts avslutade liv fortsätter självklart att påverka både stora och små livsval. Han är barnens pappa. Varje dag är en påminnelse om honom. Livet blev inte bättre utan honom, det blev bara enormt annorlunda. Jag var tvungen att skärpa mig och ta ett helt ansvar för hushåll, ekonomi och uppfostran. Jag var tvungen att fatta stora beslut om jobb, boende och barnens skolgång liksom tusentals små vardagsbeslut utan att bolla dem med någon.

Men det jag saknar allra mest är en partner som blir lika entusiastisk och engagerad över vardagens små underverk signerade våra barn. Den där stoltheten och glädjen som inte går att dela med någon annan än möjligtvis mor- och farföräldrar, jag tror att det är där min sorg har slagit sig ner.
 
Scott, du är saknad. Alltid.