DEBATT ”I Sverige använder vi ordet ’omställning’, internationellt används oftare ’transformation’. Det vill säga: Vi behöver en systemförändring, vi kan inte tänka att vi med bestående styrmedel och med bestående sätt att organisera samhället kan nå målen i Parisavtalet. Och det är där jag tycker att vi har en väldigt försiktig politik.” (DN 26/7)
Jag läser professor Björn-Ola Linnérs kommentar om regeringens bristfälliga klimatpolitik strax efter att ha tagit mig igenom morgonradions nyheter om allt från upploppen i Sydafrika till att det nu kommer svarta vinbär som är mindre sura.
Och jag kan bara hålla med.
Det finns ett slags mesig, kortsiktig, blundande försiktighet i Sverige när det är fråga om något annat än att rädda oss själva och våra allra närmaste.
Vi tar en plastpåse mindre när vi handlar och sedan köper vi ännu mer än förut i tron att vi gjort en insats för klimatet.
Medan isarna smälter, temperaturrekord slås snart sagt överallt och översvämningar skördar offer lite varstans i världen gläds vi över god vaccinvilja, hävda restriktioner på krogar och i butiker och att vi nu kan boka flygbiljetter till andra länder med vaccinpasset i högsta hugg.
Volvo Cars säljer mer bilar än någonsin. På DN:s ledarsida skriver Barbro Hedvall att hon hoppas att näringsministern ska få Miljöpartiet att förstå att de är för svaga för att ha något inflytande i frågan om skyddet av våra skogar och stränder. Och i Norrland behövs det 30 000 ingenjörer för att alla klimatsmarta industrier ska kunna komma ihåg.
Nu försöker företagen få universiteten att lägga om utbildningarna så att dessa passar ”det nya näringslivet”. Att universiteten en gång skulle vara självständiga och oberoende är glömt sedan länge …
Nej, det räcker inte och det blir alltmer uppenbart. Våra politiker klarar inte uppgiften och även om somliga företag försöker att anpassa sig, är det ändå alltid vinsten och aktieutdelningen som är vägledande så länge vi lever i vårt nuvarande ekonomiska system.
På Gotland diskuterar man cementtillverkningen och morgontidningen ställer frågan ”vattnet eller jobben”. Precis som det är ett möjligt val att göra.
Global rättvisa, fred och en natur med mångfald i harmoni är de mål vi måste ha för ögonen i varje handling och varje politiskt beslut.
Vi behöver mer vildmark, inte svarta vinbär med mindre syrlighet.
Det krävs personligt ansvar och kollektiva beslut. Vi som tror på en förändring måste förena oss alldeles oavsett om vi är poeter, skogsaktivister, oroliga föräldrar eller kämpar för fred, jämställdhet och rättvisa.
När jag blickar ut över världen och ser vad som görs för att åstadkomma en förändring kan jag bara konstatera en sak: Det räcker inte!
