I dag är det hundra år sen kvinnor fick rösträtt i Sverige. Vårt land har genomgått en förvandling från ett fattigt bondesamhälle i utkanten av världen till ett av världens rikaste. Under en period också det mest egalitära samhället någonsin, om än med stora brister. De stora framsteg för kvinnors rättigheter vi lever med i dag kämpades fram av generationer av feminister. Kvinnor som män. Nu får vi se hur dessa rättigheter ifrågasätts och attackeras.

Sedan några decennier har grupper på högerkanten försökt att vrida tillbaka utvecklingen. Det är talande att samtidigt som vi feminister firar den här dagen håller högerkrafter på att förvränga idén om feminism och jämställdhet till dess motsats.

Ny talesperson abortmotståndare

KD:s nya kvinnopolitiska talesperson som också ska leda kvinnoförbundet, Sarah Havneraas, har tidigare lett en antiabortorganisation och säger sig vilja erbjuda ”en ny sorts feminism”, enligt Expressen. Det är svårt att förstå vari det feministiska ligger i det där nya. Det luktar orwellskt nyspråk lång väg. Som om antifeminism också är en sorts feminism.

Den feministiska rörelsen har alltid varit uppdelad mellan särartsfeminister, mestadels till höger, och likhetsfeminister till vänster, men den här omsvängningen ligger på en helt ny nivå. Också den mest engagerade radikalfeminist inser att det är skillnad på att hävda att kvinnor och män kan bli jämlika samtidigt som man accepterar våra olikheter och på att attackera rättigheter som kämpats fram under ett sekel.

Sjunkande siffror för KD

KD sjunker redan i opinionsundersökningarna. I senaste Sifo ligger de på 4,9% och kurvan pekar brant nedåt mot fyraprocentstrecket. Som jag skrev i en krönika i helgen är flera partier till höger inne på något som jag bara kan beskriva som ett självmordsuppdrag. Konkurrensen om en liten del av valmanskåren håller på att spåra ur fullständigt. Att tro att det skulle finnas röster att vinna på att försöka tränga tillbaka kvinnors rättigheter i Sverige är dödsdömt.