Mitt i sändningarna från Washington DC, just när CNN insåg att tiotusentals människor var i färd med att attackera Kapitolium, hände det något egendomligt. Jag fick ett ”handen-på-hjärtat”-moment. Ett tillfälle att ställa mig själv en lika obehaglig som oroande fråga: Om den där folkmassan som intog Kapitolium hade uppeldats av en vänsterpolitiker – hade jag då varit mer förstående?

Det enda ärliga svar jag just då kunde ge var: ”Inte i dag.” Men hade det varit sjuttio- och åttiotal är jag rädd att svaret hade blivit annorlunda.

Sjuttiotalet var det årtionde som formade mig och alla andra som var födda under femtiotalets senare hälft och som till skillnad från våra storasyskon inte babblade om revolutionen dagarna i ända.

Vi spelade musik. Och flirtade med brudar. Som flirtade tillbaka. Vi hade det skoj.

Men trots att vi valde musiken framför partibabblet, marinerades vi i drömmen om den väpnade kampen, om avantgardet som störtade till barrikaderna för att en gång för alla göra upp med fascismen och den borgerliga demokratin. Jag kan inte påstå att jag begrep vad som skilde den ena demokratin från den andra, än mindre vad den demokrati vi trots allt levde i överhuvudtaget hade gemensamt med fascismen.

Jag har ägnat mig åt att försöka förstå vad som lockade unga människor in under hakkors och vasakärvar i fyrtiotalets Sverige. Det vore ohederligt att påstå att jag inte kände igen vissa drag från mitt eget politiska uppvaknande och sjuttiotalets vänster. Jag hade hellre skrivit en kärleksförklaring till den hudlösa skaparglädjen, det befriande, kreativa snöskredet som är mitt starkaste minne av sjuttiotalet. Men det är svårt att komma förbi det oreflekterade självbedrägeriet, om utnyttjande, om hyckleri, om avståndet mellan verklighet och ideal, om underkastelse, om likriktning och allt det andra som det inte var meningen att det skulle handla om.

Eller var det det?

Sjuttiotalets svenska vänstersympatisörer, som det är så lätt att angripa, var helt vanliga, inte sällan intellektuella, men fruktansvärt naiva och lättmanipulerade unga människor vars fullt berättigade längtan efter en bättre värld och visioner om en jämnare fördelning av jordens resurser utnyttjades av så kallade ”antiauktoritära” auktoriteter som, trots att de lovade oss motsatsen, predikade diktatur, mobbade oliktänkande, glorifierade våld, smyghyllade terror och stod för precis all den ofrihet som vi nog alla trodde att det var meningen att vi skulle bekämpa.

Det är rätt att göra uppror. Den övertygelsen försvinner aldrig, men aldrig i livet att jag skulle göra uppror för en sak som vill förbjuda just den rätten.