H C Andersens Kejsarens nya kläder kommer nog alltid att vara aktuell. Det var på Stadsbiblioteket i Uppsala som en liten Gurgîn slogs av hur modigt ett barn kunde vara. Ett barn som lyckligtvis inte hunnit bli människa än, korrumperats av lojaliteter, som vågade säga att kejsaren var näck när alla andra beundrade hans osynliga kläder, skapade av två bedragare. I en tid där influencers inte bara är mäktigare än forskare utan även mäktigare än sanningen behöver vi det där barnets nyktra klarsynthet.

Jag omvärderar min uppfattning om Katerina Janouch, som i det öppna skapar alternativa sanningar i Kvartals Fredagsintervjun, Katrin Zytomierska-mobbartypen och den ständigt problematiska Joakim Lamotte och vänder istället min huvudsakliga kritik mot deras följare. Publiken som putsar på deras helgonglorior och tror på allt de säger även när de ljuger i det öppna, de möjliggör tarotdamerna och mirakelmännen.

Lamotte och jag har båda arbetat på SVT, han var en modig röst som diskuterade vårt sätt att arbeta, men ingen som någonsin arbetat i tv-huset har undgått jobbets grundprincip om opartiskhet och saklighet. Han är mer utstuderad än så här, synd att hans följare inte ser genom detta.

Som man leder riskerar man att få följare. Samma försiktighets- och feghetskultur som SVT-Lamotte ledsnade på att tillhöra gick han ut och skapade själv med sig själv högst upp. Folk hoppade glatt på. Inte för att de fick upp ögonen för sanningen utan för att de hörde någon som sa det önskvärda om invandrare, feminister och rödgröna.

Tänk att hans följare fortfarande vill tro på hans oberoende, även när han ingår i betalda samarbeten. ”Stöd svensk kärnkraft och oberoende journalistik!” löd en uppdatering.

Detta påminner om feministentrepenören Linnéa Claesons skara som inte ens kan ifrågasätta varför hon kränger Adidas fast fashion-kläder när hon borde kämpa för kvinnorna som arbetar i textilindustrin. Ingen. Inte ens de mest kritiska följarna frågar artigt sina husgudar om de inte ska fortsätta som vanligt men kalla sig pr-konsulter istället.

Sanningen spelar väldigt liten roll när människor känner att de får en grupp som ger dem beskydd, det skapar tillhörighet och en känsla av mening. Kontaktytor med andra grupper är farliga eftersom de skapar nya problem och gör det jobbigt att hantera förändringar.

Vi tittar linjärt uppåt i hierarkin och sedan på varandra för att sedan bestämma sig om något är korrekt, eftersom gruppens verklighetsbild är den viktigaste, inte ens global upphettning kan rucka på den. Detta ger upphov till märkliga beteenden.

Ingen rörelse, vare sig feminism på vänsterkanten eller högerpopulistisk drevborgarjournalistik, är betjänt av okritisk personkult eller destruktiv flockmentalitet. Det behövs fler barn som som vågar ropa över torget att kejsares arsle är fullt synligt.