DEBATT År 1985 skrev jag en artikel i Jämten, årsskrift för Jämtlands län museum, där jag redovisade äldre statistik över skjutna björnar och andra stora rovdjur. Statistiken bygger på utbetalda skottpengar från 1830-talet och framåt. Jag förvånades då över hur mycket björn man en gång sköt och noterade: ”Björnen har en gång varit så vanlig att man under en följd av år kunde skjuta i genomsnitt 134 djur per år i landet, men då får man gå så långt tillbaka i tiden som till 1830-talet”.

Jag anade inte då att 1800-talets jakt på björn, under en tid när man strävade efter att utrota björnen, senare skulle komma att överträffas med råge.  

Björn, varg, järv och lodjur är fridlysta. Ändå beslutar myndigheterna om mycket omfattande jakt på våra stora rovdjur – inte minst på björn. Min 36 år gamla artikel inspirerade mig att jämföra de gamla avskjutningssiffrorna med dagens mycket omfattande jakt på björn.

Kanske kan vi lära något av historien?

Från utrotning till rovdjursförvaltning

Under 1800-talet var björnen fredlös – den skulle utrotas. Björnforskarna uppskattar att det vid mitten av 1800-talet fanns ungefär 1 700 björnar i Sverige.

Sverige hade då cirka 3,5 miljoner invånare (1850 enl. SCB). Närmare 90 procent levde under knappa förhållanden på landsbygden. Missväxt, sjukdomar och fattigdom gjorde att en femtedel av befolkningen, under århundradets andra hälft, utvandrade till Amerika. Vilda klövdjur var sällsynta och rovdjuren utgjorde ett hot mot tamdjur på skogsbete. Björnen var fredlös, liksom de övriga stora rovdjuren.

Under 1830-talet sköts 1 340 björnar i Sverige, i snitt 134 björnar per år. Den omfattande jakten fortsatte sedan under resten av 1800-talet och det gick snabbt utför för björnstammen.
   
Från slutet av 1800-talet ändrades inställningen till björnen – nu skulle den räddas.

1893: Skottpengar på björn togs bort.

1913: Förbud att skjuta björn på statens mark.

1927: Dödade björnar tillföll staten.

1943: Åter tillåtet att jaga björn, nu endast i delar av Norrland.

1981: Licensjakt på björn införs. Det första året sköts 17 björnar i landet.

Under slutet av 1900-talet återhämtade sig björnpopulationen. Ett resultat av en lyckad rovdjursförvaltning. År 2020 uppskattade Naturvårdsverket antalet björnar till cirka 2 900 individer.

Skjutna björnar, i snitt per år, från 1830-talet till i dag:

Dramatisk ökning och ”all time high”

Under tioårsperioden 2011–2020 ökade antalet skjutna björnar dramatiskt.
Nu sköts 2 718 björnar under licensjakt. Dessutom dödades 473 björnar under skyddsjakt, efter särskilda tillstånd, för att avliva individer som gör skada. Totalt sköts alltså, under 10 år, i snitt 319 björnar per år.

Jämför detta med perioden 1830–1839, då man sköt i genomsnitt 134 björnar per år. Kom ihåg att under 1800-talet var målet att utrota björnen!

Nu, 2021 – björnjaktens all time high! Fler än 600 björnar ska skjutas i år – 501 björnar under höstens licensjakt som startade den 21 augusti, och fler än 100 björnar som redan skjutits under vårens skyddsjakter.

Varför? Björnar orsakar väldigt få problem, med undantag för några björnar som dödar renkalvar i renars kalvningsområden i våra fjäll, och några få individer som ställer till skada för fårbönder och biodlare. Dessa björnar avlivas ofta genom skyddsjakt – och djurägarna kompenseras av staten för ekonomiska förluster.

Fundera på: 1800-talets årliga jaktuttag på björn var mindre än 10 procent av björnstammens storlek, enligt tillgängliga uppgifter om jaktuttaget och forskarnas beräkningar av antalet björnar i landet. Detta under en tid när målet var att utrota björnarna.

Den totala avskjutningen av björn i landet 2021 innebär att mer än 20% av björnstammen kommer att ha dödats innan det är dags för björnarna att söka ideplatser för vintern.

Hur länge tål björnpopulationen så här stor avskjutning? Citerar från Skandinaviska Björnprojektet: ”Björnen har den lägsta förökningstakten av alla Sveriges däggdjur. Detta är viktigt att komma ihåg när avskjutningskvoter diskuteras.”

Fundera också på: Björnjakten är i mycket hög grad en nöjes- och troféjakt på en i grunden fridlyst art.

Varför tillåts jakt med hjälp av åtlar som lockar björnarna till onaturliga matplatser, i syfte att underlätta för jägarna att skjuta björn?
Varför tillåts jakt på björn med hetsande hundar? Det ligger nära till hands att jämföra med den numera förbjudna rävjakten med hetsande hundar i England.

Varför accepterar vi i grunden oetiska metoder att jaga björn, där man använder sig av viltkameror, gps-halsband och actionkameror på hundarna – och hetsande hundar? Björnarna har mycket små möjligheter att undkomma levande – ofta för att tillgodose jägares önskan att få skjuta trofébjörnar.

Natur med levande björnar

En ny attitydundersökning visar att tre fjärdedelar av svenskarna tycker om att det finns björn i våra skogar. Varför har ”rätten” att skjuta björn, för några få jägare, blivit så mycket starkare än rätten för oss som inte jagar, de flesta, att uppleva en natur där levande björnar är en naturlig del av skogarnas mångfald?

Jag är inte emot jakt i sig, varken björnjakt eller annan jakt, så länge jakten är etiskt försvarbar.

Men – jag ifrågasätter omfattningen av björnjakten, en jakt som till stor del är nöjes- och troféjakt. Jakten riktar sig mot en fridlyst art som orsakar förhållandevis få problem.

Och – jag motsätter mig de i grunden oetiska jaktformer, där man jagar björn med utvilade och hetsande hundar och använder sig av alla tänkbara tekniska hjälpmedel.

Troféjagande nöjesjägare orsakar alltför många björnars död – och de ger björnarna ytterst små möjligheter att undkomma med livet i behåll.

Det är dags att återgå till en etisk björnjakt som visar björnarna den respekt de förtjänar.