SPRÅK I en språkfilosofigrupp som jag är med i ville en medlem diskutera om man borde avskaffa ordet de och bara använda ett ”globalt vi” som hon skrev. Hon menade att det skulle undanröja fördomar, bråk och rasism eftersom det inte skulle gå att skylla på någon annan.
Det är som sagt en språkfilosofigrupp. Det är meningen att man ska kunna pröva tankar som ligger långt utanför det vanliga med rätt och fel och vad som funkar i kommunikationen. Men det här var svårt. Vad skulle man överhuvudtaget kunna säga utan att skilja mellan vi och de? Hur blir det med ni?
De kritiska frågorna haglade och medlemmen som hade kommit med idén kände sig påhoppad, så admin fick ingripa. Diskussionen tog slut utan att ha tagit ett enda steg på någon spännande mark. Kanske för att frågan som ställdes inte var ett förutsättningslöst ”vad skulle hända om” utan mer uppfordrande: Är det inte dags för den här språkliga reformen nu?
Slentrianmässigt tänkande
Men på ett plan är tanken intressant. Vi sätter ofta ”oss” i motsats till ”dem” liksom av slentrian, och tänker oss att det som gynnar ”dem” är till skada för ”oss”. Jag kom att tänka på diskussionerna om att lära sig språk. I allmänhet anses det bra att kunna flera språk, ha tillgång till mer litteratur, komma i kontakt med fler och få del av fler begreppsvärldar.
Men när det gäller människor som flyttar till Sverige reagerar många som om det var tvärtom. Som om den som lär sig lite av någon annans språk därför nedvärderar sitt eget av ren underdånighet. Ska vi behöva informera på deras språk? Är det inte deras sak att lära sig vårt? frågar många.
Om man istället tänker sig att vi behöver kommunicera med varandra blir det en annan sak. I samband med just varandra använder vi ju för övrigt ett vi som innefattar dig, er, henne, honom, hen och dem också. Ett vi som kan innehålla två olika vi samtidigt.
Eller när några de uppfattas som problem som vi ska lösa. Om man istället tänker sig ett stort samhälls-vi som har problem som vi ska lösa tillsammans? Om vi säger att vi (människor på jorden) ska leva på ett sätt som bevarar vår planet blir lösningarna annorlunda än om vi skiljer mellan oss och dem. För vi är ju redan så duktiga, det är de som ska … och så vidare.
Exemplet som gruppmedlemmen själv tog upp var den sommarens demonstrationer mot polisvåld. Där fanns många olika vi och de: polisen, de våldsamma poliserna, svarta, vita, demonstranter, fredliga demonstranter, demonstranter som använde våld. För att inte tala om ideologiska grupperingar. Tänk om vi skulle samla alla i ett globalt vi och konstatera att vi förtrycker, misshandlar och dödar varandra och bränner upp varandras hus, vad händer då? Skulle människor lägga ner vapnen, släcka eldarna och gå hem och laga middag? För att nästa dag mötas som ett stort och fredligt vi?
Det går i alla fall att föreställa sig det. Men sedan undrar jag om vi inte skulle förlora förmågan att analysera vad som hände. Det är möjligt att jag drar tanken för långt, men jag ser två alternativ. Det ena är att vi snabbt skulle uppfinna ett nytt de, vilket var vad medlemmen som kom med förslaget själv gjorde. ”Man kan väl lägga till en ändelse när man menar de andra vi?”
Visst, det fungerar ju. Då kan vi tala om individer av andra arter, i andra tider, i andra fotbollslag utan att det uppstår en enorm förvirring, som i ”vi sitter inspärrade i burar på Karolinska och vi utsätter oss för experiment” eller ”vi vann mot oss med 5–0”. Men om vi-med-ändelse betyder de har vi inte vunnit något heller.
Stryka ut skillnader
Det andra alternativet är att helt förändra sitt medvetande. Stryka ut alla skillnader, motsättningar, olika perspektiv, tankar och åsikter. Inte bara sluta skilja mellan vi och de utan också mellan sig själv och alla andra. Det finns ju ingen kvar som jag kan ingå i ett vi med, eller kommunicera med. Det blir ett förverbalt liv, en nyfödds värld.
Om vi alla gick omkring som sådana stora, allomfattande egon undrar jag om det inte skulle bli massor med konflikter. En del av oss kanske till och med gör just det.
Vi och de är grundläggande begrepp. Det är inte bara språket som inte fungerar utan dem utan hela tänkandet. Men att ifrågasätta sina vi och de ibland är inte fel. Vilket i sig förutsätter att begreppen finns.
