I Thomas och Åsas kök puttrade en gryta med pasta. Harriet hade fått förtroende att göra en vinägrettsås till salladen och Ida försökte göra sitt, Camillas och Ante-som-inte-var Antes uppdykande begripligt för de andra medan hon hackade lök. Det gick så där. Båda delarna.

– Vi råkade skicka en person till 1978 och jag fick i uppdrag att hämta henne. Och Camilla följde med för att hålla koll på mig, sa hon och gjorde en paus för att skala en ny lök.

– Har du hämtat Stella nu då? sa Harriet.

– Nej, det gick inte så bra, för hon hade tänkt att hon skulle ha med sig oss och lämna över oss till Harmonibrigaderna och få medalj, typ. Så hon ställde till en massa bråk och till slut lämnade vi henne där.

– Med tanten som hette Marianne?

Tanten och tanten. Ida tänkte på Marianne och alla hennes projekt och idéer som växte tills de imploderade. En ung, söt, rolig tjej som kanske hade behövt lite hjälp med sitt liv.

– Ja, i hennes gäststuga. Jag hoppas att hon inte bråkade med henne sen. Men först bodde vi hos Marianne i flera dagar och hjälpte henne att måla huset och sånt. Och vet du vilka vi träffade?

– En dinosaurie? föreslog Harriet och smulade ner en halv torkad bukett timjan i dressingen.

Ellis nappade åt sig resten av timjanbuketten och hängde tillbaka den i skafferiet. Sen petade han upp en pastasnäcka med en gaffel och bet i den på prov. Den var fortfarande ganska hård. Ida svarade på Harriets fråga och bytte sen samtalsämne för att slippa nästa fråga: Hur kom de dit? Camilla visste ju inte det. Att det fanns ett exemplar till av Timebanditen var inget som hon skulle veta. Inte om hon skulle tillbaka till 2300-talet, och det skulle hon.

Så hon frågade Ellis när Thomas och Åsa skulle åka till Kuba, nu igen. Dagen före julafton, sa Ellis. I övermorgon. Först skulle de ha julafton i förskott. Harriet sa belåtet att hon skulle ha julafton två gånger, och sen smakade hon av sin vinägrett och sa att den var klar. Det var det första Ida hade låtit Ellis göra självständigt i köket, och det första hon själv hade gjort också. Stått och valt mellan kryddorna och blandat med vinäger, salt och lite dijonsenap, och sen olja.

I stora rummet hade Åsa börjat prata med Camilla, som fortfarande satt i den stora fåtöljen med en filt om sig och hämtade sig efter tidsresan. Det var spännande med besök från framtiden, sa hon. Sen frågade hon vad Camilla skulle göra här, och Camilla sa att hon inte visste, hon hade trott att hon skulle till sin egen tid. Hon hade ett möte som väntade. Men Åsa skrattade och sa att det var trehundra år till mötet, så det var väl ingen brådska.

– Farmor! Hör du inte mig? ropade Harriet.

Ida hade inte hört, hon hade lyssnat på det hon kunde höra av Camillas samtal med Åsa.

– Förlåt, Harriet, jag försvann visst lite i tankarna.

– Som du alltid gör! Men hör du nu då: Vad hände med Stella? Är hon borta nu?

Harriet såg lite orolig ut och Ida funderade på vad hon skulle säga. Även om om hon inte hade hittat Stella Stierna på Eniro var det antagligen hon som bodde i grannhuset. Om hon hade lyckats övertala myndigheterna om att hon existerade. Hon kunde tänka sig henne stå där i sin grå uniform och domdera med nån liten tant i beige nylonkofta på pastorsexpeditionen tills hon fick som hon ville.

– Jag vet inte, sa hon till slut. Men tänk på hur länge hon har varit här i så fall! Ända sen … flera år innan Ellis föddes. Hon måste vara jättegammal. Hon orkar nog inte springa runt i skogen och låsa in små barn.

– Nog och nog, sa Harriet.

Sen kom Thomas in, han hade varit och hämtat något i bilen och undrade var mannen med Konfutse-citaten var någonstans. En så helt egen själ, honom skulle han vilja tala länge med! Och inte ville han väl missa middagen heller. Ida nändes knappt säga det till honom, men mannen med Konfutse-citaten hade ingen själ. Hon hade presenterat honom som Ante Yang, men det var inte Ante. Det var roboten Peter Kaminski, som av någon anledning var utklädd till Ante. Hon hade stängt in honom i tvättstugan när hon upptäckte det.

– Hur vet du att han inte har någon själ? frågade Thomas.

Och så började de diskutera vad det var att ha en själ. Ida ansåg att det var självklart, en robot hade inte mer själ än hennes dammsugare. Men vadå? sa Thomas. Var hon säker på att roboten till exempel inte kunde bli ledsen över att bli instängd i tvättstugan? Hon kände honom. Om hon hade sagt att robotar definitivt hade en själ hade han sagt att den bara var ett maskineri av ettor och nollor. Eller vad de nu använde.

Efter middagen bestämde Åsa att det var bäst de stannade över natten eftersom det var så halt på vägarna. Ellis och Harriet fick ligga i tv-rummet så kunde Ida och Camilla ta lilla huset, sa hon. Harriet hade inget emot det, så de tog med sig rena lakan och handdukar och gick ut dit. 

– Jag förstår ingenting, sa Camilla när Ida hade stängt dörren om dem. Vi skulle till 2300-talet, och så hamnar vi här. Jag menar nu. Och var är Ante?

– Jag vet inte varför vi är här, men jag trodde först att Ante var med. Men det var inte han, det var roboten. Peter. Sminkad som Ante. Det måste ha varit roboten som transfererade oss också. Jag tyckte nästan det var något, men …

– En robot? Så han har lurat oss? Men var är han, då?

– Ja du. Hemma hos sig, kanske. Med Juha. Eller jag vet inte. Men jag kan tänka mig två saker som kan ha hänt. Antingen hade han en plan som han inte fick ihop när Stella började hålla på. Eller också hade han en plan som han inte hann nämna för oss.

Camilla nickade.

– Antagligen är det nåt som har gått fel. Jag menar, hur skulle det inte gå fel? Men vi borde i alla fall tänka till. Han har ju gjort något med stackars Peter. Han har ju lärt sig använda en tidsmaskin och visa funktionerna, och han ser ut som Ante. I svag belysning. Tänk om han har tänkt att du ska åka till ert Himmelska friden-möte och ha med dig Ante. Fast det inte är han. Skulle det ens gå? sa Ida.

– Det beror på. Alla DemokratAI-enheterna ska ju vara med, så han borde passera spärren, men inte som Ante Yang. Men det behöver inte göra något, svarade Camilla. Hur märkte du det?

Ida berättade. Ante hade varit konstig när de först hade vaknat, men hon hade känt sig rätt konstig själv och inte reagerat så mycket. Sen när han fick visa upp Timebanditen hade han låtit helt normal. Nästan normal, tänkte hon, det var något. Men i princip. Sen hade hon sett honom sitta och utbyta signaler med routern, och då hade hon gått fram och undersökt honom, vilket Ante till att börja med skulle ha reagerat på, men det gjorde han inte. Dessutom satt det kontroller i nacken på honom.

– Och så alla de där citaten. ”Ta ditt hjärta med dig när du går” eller så. Jag stängde in honom i tvättstugan så jag kunde laga mat, och har han inte rymt så står han väl kvar.

– Inte ”ta ditt hjärta med dig när du går”. Det ska vara: ”Vart du än går, ta med dig hela ditt hjärta”. Konfutse. Men jag tycker att vi går och hämtar Peter-Ante och så försöker jag en sista gång att stänga av den där citatfunktionen. Kanske kan jag justera det pragmatiska systemet lite till. Annars finns det inte en chans att de tror att det är Ante.

De tog på sina lånade ytterkläder igen och gick över till stora huset. Där höll Ellis på att läsa Guldkompassen högt för Harriet. Thomas och Åsa hade diskat och börjat leta fram resväskor och försvunna pass. Ingen lade ens märke till att Ida ledde figuren som liknade Ante tillbaka över gräsmattan.

Camilla placerade Ante-Peter på en stol. Ante-Peter borde han heta, tänkte Ida. Normalt är det ju efterledet som definierar ordet – ett solur är en sorts ur, inte en sorts sol. Det här var en sorts Peter, inte en sorts Ante. Sen rörde hon vid något i hans nacke så att huvudskålen öppnades med en mjuk rörelse. Det var ingen hjärna i huvudet, bara elektronik. Och en sak till. Ett papper med handskriven text.