Att tala om självmord är svårt men viktigt. Vad kan man säga, vad gör man om någon i ens närhet inte vill leva längre? Lotta Halvardsson Ekdahl och Magnus Werner anser att vi behöver utbildning i det – inte bara för vissa yrkesgrupper utan för alla, skriver de.
DEBATT Pandemin har blivit en del av vår vardag. Vi vet vad vi ska göra för att undvika smitta. Får vi symptom ska vi stanna hemma, isolera oss och undvika kontakt med andra människor.
Men pandemin är inte det enda som hotar oss. Vi möts ständigt av löpsedlar om krigstillstånd, terrorism och översvämningar. Det är lätt att få intrycket att hotet mot oss människor kommer utifrån. Men det största hotet kommer egentligen inifrån. Människor lider av ångest, självförakt och depression. De härjas av demoner som sliter och river i dem inifrån. De är många som till slut inte ser någon utväg. Var 40:e sekund tar en person i världen sitt liv.
Om vi skulle lägga ihop alla människor som dör av krig, terrordåd och naturkatastrofer skulle vi ändå inte ens komma i närheten av hur många det är som själva avslutar livet. Människor som till slut tvingas kapitulera för den inre smärtan.
Självmord är en tyst pandemi. Det blir inga rubriker. De efterlevande möts inte av samhällets stöd utan snarare av tystnad. Vi undviker ämnet och går omvägar när vi möter de som drabbats.
Medan coronapandemin motas genom att vi håller avstånd så är det precis tvärtom med självmordspandemin. För att förebygga ohälsa och död behöver vi närma oss varandra. Vi behöver se varandra och mötas på riktigt. Men vi är rädda för att säga fel saker och kanske göra det värre. Det är fullt förståeligt. Det är lättare att vara tyst. Men egentligen är det tystnaden som är farlig.
För att våga prata behöver vi verktyg. Vi behöver veta vad vi kan säga och hur vi ska agera om någon har självmordstankar. Vi behöver kunskap om hur vi kan prata. Det gör att vi känner oss trygga när vi ska ta det där svåra samtalet. Det är då vi kan ge det medmänskliga stöd som är så viktigt.
Psykiatrin och vården har ytterst begränsade möjligheter att uppmärksamma varningssignaler. Det är vi som medmänniskor som märker om det är något som inte stämmer med sonen, kollegan eller grannen. Vi behöver ha koll på varningssignaler och vi behöver veta hur vi ska agera om vi märker att någon mår dåligt. Vi behöver vara varandras skyddsnät.
År 2008 antog riksdagen en nollvision mot suicid. Men man har inte gjort några egentliga satsningar. Det finns ingen nationell samordnare med ansvar för att driva och utvärdera det suicidpreventiva arbetet. I stället delar man ut medel till den ideella sektorn. Medel som föreningarna måste ansöka om årligen där de konkurrerar om samma pengar. Olika behov ställs mot varandra.
Om vi ska arbeta för en nollvision behöver vi utbilda hela folket, inte bara vissa yrkesgrupper. Människor behöver få kunskap om psykisk ohälsa och vilka varningssignaler som finns när det gäller självmordstankar. De behöver få samtalsverktyg så de vågar prata med någon som de misstänker har det svårt och de behöver vet hur de ska agera om det kommer fram att någon mår riktigt dåligt.
Det kan låta som att det skulle vara en kostsam utbildningsinsats. Men varje självmord kostar samhället många miljoner. Det krävs inte många räddade liv för att det ska vara motiverat med en folkbildningsinsats av det här slaget.
Det räcker inte med att vi utbildar vissa yrkesgrupper. Kunskapen om hur vi förhindrar självmord behöver nå ut till hela folket. Det är så vi räddar liv. Samtidigt skapar vi ett mer humant samhälle där vi ser varandra och visar omtanke. Vi skiftar fokus från att vara rädda för varandra till att vara rädda om varandra. Det är ett viktigt steg mot ett mer hållbart samhälle.
