Det syntes och hörde överallt, men Cop26 var inte det första klimatmötet. Det kanske är dags att vi frågar oss – vad har vi lärt av alla dessa möten? Låt oss utforska det en stund. Kanske lite som en filosofisk svenskalektion?

Klimattoppmöte är ett konstigt ord. Av ordets alla bokstäver är endast 5 vokaler. Alla de vokaler som verkligen behövs för att ljudet av planetens sanna förtvivlan ska tränga igenom saknas. Vokalerna kvävs till tystnad av konsonanterna som håller ihop ordets rytm och struktur. Lite som i samhället i stort. Det är reglerna, ordningen, strukturen och beslutsrytmerna vi har skapat för oss själva, som gör att vi inte förmår hitta lösningar eller ens känna efter ordentligt.

Vi kanske borde göra oss av med en hög konsonanter och döpa om mötet till interjektioner: AAAAAAAAAHHH! eller IIIIIIIIIIIIH?!? Ord och ljud som verkligen beskriver planetens mående. Samma ljud och befriande utrop som vi själva bryter ut i, när vi frigör oss från fängslande regler och förväntningar.

Eller kan vi lära oss mer om detta genom att ta en liten historielektion?
1987 lanserade den norske matriarken Brundtland begreppet Hållbar utveckling: ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Men nyliberalismens samhällsstruktur jämställde “behov” med “vill ha”, och nu kommer ingen längre ihåg skillnaden.

Året efter, 1988, dundrade Miljöpartiet in i riksdagen. Brundtlandrapporten beredde sedan vägen för klimattoppmötets förlaga “Earth Summit” i Rio de Janeiro. Och sedan 1995 har vi ett årligt globalt klimatmöte där vi möts och samtalar. Under åren har några stora koncept lanserats genom dessa möten. Till exempel Agenda 21, Kyotoprotokollet och Parisavtalet. Koncept som skulle rädda planeten.

Under samma tidsperiod har vi skapat mer pengar än någonsin, vi har accelererat klimatproblematiken, artutrotningen och miljöförstöringarna. Vi lägger tid på att lägga in koldixidekvivalenter i tabeller istället för att binda in kol i marken. Det finns fog för Gretas “bla, bla, bla”. Men istället för självinsikt från beslutfattarnas sida, är det Greta som blir tillsagd att gå tillbaka till skolbänken. Sanningen är dock, att barn går mer i skolan än någonsin. Där får de visserligen lära sig om planetens bekymmer, men nästan ingenting om lösningar som de själva kan genomföra tillsammans med andra. Och vilka förebilder är våra ledare?

De kom överens i mötesögonblicket, men protokollen glöms bort så snart de är underskrivna. Då flyger de hem till nationens ekonomiska intressen, tillväxt som förutsättning för välfärd och ännu mer “vill ha”.

Det vi kan lära av allt detta är att världen faktiskt inte har ett klimatproblem eller ett miljöproblem. Det är människan som har ett samarbetsproblem. Vi snor av varandra, handlar och förflyttar saker från A till B. Vi konsumerar genom att bryta naturliga kretslopp, bygger högar med resurser och ännu större berg med sopor. Och på så sätt skapar vi flera roliga siffror i rad, på digitala hitte-på-konton. Den som har mest siffror på kontot är lyckosam, men knappast lycklig.

På Cop26 i Glasgow fick vi veta att det saknas mycket pengar för att genomföra det som behöver genomföras. Som om mer pengar på konton är lösningen. Vi behöver inte mer pengar. Vi behöver ingenting mer. Vi har mer än någonsin. Det är en brinnande planet som behöver släckas, och kol som måste bindas in från atmosfären.

Så gå ut och gör det tillsammans med dem du känner. Samarbeta genom att göra, samtidigt som ni samtalar och tycker. Gör det naturen och nästan alla andra arter gör i samspel. Lär dig producera din egen mat. Bind in kol från atmosfären genom att plantera träd och skapa fler grönområden och plats för liv. Sluta lyssna på “vill ha”, sluta köpa en massa skit, sluta bränna fossila bränslen. Visa dina grannar och barn hur vi praktiskt löser detta. Tillsammans.

Det är inte den som har lite, som är fattig. Det är den som vill ha mer.